Jag tar bort mina skrivarvänner, inte av personliga skäl och jag hoppas att ingen tar illa vid sig. De var inte så många och i två fall hade jag ansökt om vänskapen. Jag kommer fortsättningsvis inte att ansöka om, eller acceptera någon slags skrivarvänskap av det skälet att det i någon mån korrumperar skrivandet och själva den tanke som blir till ord. Kritik och kommentarer tar jag gärna och svarar på i anslutning till texterna.

Jag skriver inte för att bli bekräftad i mitt skrivande och jag skriver inte för att bekräfta andra i deras läsande och skrivande. Jag skriver och läser för att förändra mina uppfattningar, pröva och ompröva samt att med mina texter erbjuda andra detsamma – om de är intresserade.

En av de stora behållningarna med poeter.se är att läsa andra skribenters alster. Ärligt talat - det mesta är skit, mer om detta i en kommande text, men där finns pärlor, verkliga pärlor som skapar ett underbart kaos i min tankevärld. Kaos som tar en stund att ordna. Alltså en slags läsandets och reflektionens dialektik, ordning – kaos – annan ordning och så vidare.

För fem år sedan frågade min blivande hustru varför jag aldrig fullföljde mina två mastersutbildningar. Allting var ju egentligen klart; teori, metod, oppositioner och det mesta av skrivandet, eller rättare sagt; allt för mycket av skrivandet. Antal skrivna sidor hade sprängt alla ramar och jag drunknade i mitt material. En annan sak var detta med läsandet förklarade jag för Leena, jag kunde ju för fan läsa tusen sidor text för att få ihop till en bra fotnot. Jag tycker fotnoter är viktiga. De klargör, leder vidare, sammanfattar och ibland kan bli till små berättelser. Smärre berättelser som lever ett eget liv vid sidan om den stora berättelsen.

Till saken hör att jag hängde på universitetet rätt många år i vuxen ålder. En slags kompensation kanhända, för något jag inte upplevde fanns i min valrepertoar när jag var ung. Tack vare Leenas fråga kom jag att formulera detta om tusen sidors läsning för en fotnot. En tanke som aktualiserats i mitt skrivande av poesi och andra korta texter.

Jag menar alltså att läsandet och de tankar det ger, är poesiskrivandets absoluta förutsättning. Vad jag eftersträvar i min diktning är detsamma som blev eller hände med mina fotnoter. Men nu, med poesiskrivandet är det helt avsiktligt, jag vill läsa, förstå, och skriva dikten så att det bakom varje textrad döljer sig flera hundra sidor av andra texter eller liknande bearbetade och reflekterade erfarenheter. Jag menar att lyssna till andra människor, att uppleva bra konst som musik och teater också är ett sätt att läsa. Trots de `stora berättelsernas` förmodade död så ser jag poesin som dessas väl bearbetade fotnoter med en alldeles egen rätt.

Jag tar bort mina skrivarvänner därför att det gör mej till en friare skribent. Jag tar bort dem därför att vare sig dom eller jag behöver få bekräftelse och ge bekräftelse - jag tror att det gör även dem något friare.

Roger Karlsson