Jag ser på andra, med en mått av avundsjuka när de faller ner.
Faller ner i hopplösheten
Med någon slags tro att något i botten ska fånga dem

Det som jag är avundsjuk på
Att ha förmågan att våga släppa taget
Att våga lita på livet

Därför gör det ont i hela min själ
När du säger såna saker
Att det är lättare för mig
Att jag reagerar inte på depressioner som alla andra

För har jag inte känslor?
Är inte jag mänsklig?
Blöder inte jag om jag ramlar?
Är Jag Inte Mänsklig?
Har inte jag funktionsförlamande ångest
Som gör att min säng stundtals min enda trygga plats?

Är inte jag lika mänsklig som du?

Jag har bara valt en annan väg
Av rädsla att våga lita på livet
Av rädsla över att botten inte är den djupaste platsen
Rädsla över att allt jag byggt upp kommer rasa om jag låter mig falla ner

Du tror att min ångest är lättare
Att min attityd till att konstant kämpa
Att konsekvent hålla krampaktigt fast vid saniteten
Gör att jag inte lider lika mycket som andra
Att som du sa, jag reagerar inte på depression som andra

Medan jag är avundsjuk
Avundsjuk på dig
På dig som vågar falla
Vågar isolera dig
Vågar kravla i botten
Vågar tro att något kommer dra upp dig så småningom

Min kamp handlar inte om någon magiskt inre styrka
Min kamp handlar inte om att jag inte lider

Min kamp handlar om rädsla
En rädsla att släppa taget
Min kamp handlar om en tro att min botten är bottenlös

Är inte jag lika mänsklig som du?