Alfahannen höjde föraktfullt läppen mot den krälande
Höjde sin nacke i självrättfärdigande storhet
Sen vände han ryggen till och gick.

Gnyende med smuts och skam ingnuggad i sin päls
låg den undergivne skälvande
Strupen blottad mot övermannen.

Artfränderna såg hans vånda utan att se
Lyssnade till hans kvidande utan att höra
Likgiltigt följde de den store bort.

Haltande och blödande, med en darrande suck
Linkar den utstötte efter
Svansen mellan benen och hukad nacke

Fogande, längtande efter att få tillhöra
Underdånigt och bedjande
Självförnekande och misströstande.