Jag kunde ha varit upp över öronen förälskad i dig nu. Då skulle dina läppar varit hetare än vad de sannolikt är för närvarande. De skulle få kämpa för att behålla integriteten då de pressats hårt samman mot mina. Alla de frustrerade skrik jag fantiserat om att du haft att ropa efter mig, då jag än en gång varit otillgänglig, de skulle fastna i en rysning från din hals. Som ringar på vattnet skulle dessa rysningar tveklöst låta varje hår på min kropp att resa sig. Det där vet du förresten inget om. Att jag inte är så hårig som jag ser ut att vara.

Låt mig berätta att jag vet exakt hur du ser ut. Med, utan eller bortom kläderna du bär på din kropp. Du tror mig säkert inte men du ser precis ut som den mest intensiva längtan du kan föreställa dig. Som den dödligt sjukes längtan efter att återuppleva ett potent livsögonblick. Precis den slags längtan som den nyktre alkoholisten känner efter sprit. För att den ständigt druckne inte vet att skatta värdet ens på en droppe hembränd skitsprit. En sjuk längtan. Smutsig. Villkorslös lika väl som blind och oresonlig.

Nu, kvart i tolv på natten, på en tisdag hade vi kunnat vara svettiga, utmattade, ömsesidigt - varsamt utnyttjade, inlindade i gamla och blektvättade lakan, till bredden berusade av varandras längtan och lemmar. Men klockan är kvart i tolv, det är en sketen, snålt upptinad vårtisdag med minst en vecka kvar till det andrum som helgen sägs innebära. Hur fan skall man kunna leva för dagen när veckorna är femtiotvå och varenda jävel alltid frågar mig om vilken vecka jag bokat semestern på. Hur gör de då egentligen? Samlar de alla de andra förlorade dagarna från året och kramar ihop den till någon slags hanterbar massa att processa under en semestervecka eller två? Jag förstår ingenting och det för säkert inte du heller. Men jag kommer inte låta bli att fråga hur både ditt liv och alla de dagar som läggs till de redan förlorade ser ut i ditt liv Katten? Jag vet att du lever ett liv som består av egna dagar, målade i dina färger. I detta liv, vill jag veta, är då varje dag en riktig? Är den fylld av annat än skuggor och statister som mer rör sig och talar som figurer i en dockteater än det vi tänker oss är vi föreställer oss en människa? Upplever du tjugofyra timmar i ett dygn eller saknas det kanske en eller två? Ibland när jag sitter i min slitna soffa. När natten inte längre är en trevande påminnelse om att sömn är en konstant bristvara utan mer etablerat sig till ett välbekant vemod. Då, först då, inser jag att dygnet hos mig fattas en timme. Nej, det är inte din timme men du upptar många viktiga minuter i den. Resten går åt tvivel, längtan, frustrationer, fantasier och självömkan. Och självklart ambition, drömmar och förlåtelse... Och längtan efter morgondagen då jag ska ge dessa, så verkliga, tjugotre timmar i verkliga livet en ärlig chans.