En påtår, spelar svår för att bli den som jag påstår,
fyller på hur jag mår i ett försök av att vara nån
I denna spiral, av rakt nedåtgående skam
Mår jag sämre varje dag, av påståendet ”var en man”
Försöker tro att jag är svag, i min nervositet
Som en ursäkt, för att jag inte är stark i min helhet

Lögn kräver övertygelse, jag börjar bemästra
Att häva förödmjukelsen, till den grad att jag nästan
Börjar tro på det själv, att jag kommer komma undan
Men varför vara den, när jag sänks av förundran
Jag kan ju något, men hävdar raka motsatsen
Patetiskt, det jag påstått, det kort jag lagt, men
Försvinner i min tysthet av att inte längre veta
Till min förtret, försvinner flötet när jag metar
Av oklara skäl, har jag ingen matfisk på kroken
Det försvagar en själ, som en bardisk på krogen

Att försvaga mig behagar mig, för att slippa
Men skadar det jag jagar, det som alltid borde fixas
Borde inse att sänket snart är det enda som jag har
Men så finns där ett stänk av det kaffet jag har kvar
Så i välbekant vass, med en termos java
Är påtåren den kaffeblask jag inte kan förklara.