Allkonstnärens alla olika penslar, instrument och klädesplagg
svarta Symboler, tryckta på murar om frihet, om Anarki och gemenskap
om klasslöshet, frigjordhet och så om kärleken, och drömmen om kollektivet, självhushållet moder jorden och miljön.hur freden och duvan, och sångerna som förenade och slets isär.
Hon minns alla forum, alla ateljéer, alla scener, alla gathörn. Alla oräkneliga resor till Paris, San Francisco, Amsterdam, Indien, Marrakech, och Zansibar där hon skickade det där vinfläckiga vykortet från - 67, Och så alla motorcyklarna hon knyckte och besteg Himalayas toppar med, där sängarna dom låg i var av förgyllda ansikten som doftade haschish och patchouli och som låg i förnimmelser och töcken, fragment av blommiga röda fält som man kunde kommunicera nära månen i timmar vid, räkna stjärnorna, höra våg för våg från havet viska sitt alldeles egna namn i öronsnäckan. Det enda som fortfarande levde var den gamla eken lika orubblig och kunglig, som den tavlan hon målade av sin älskade på, den som nu hänger ovanför hennes säng. Han blev sedermera en fjäril i nästa liv, eller en tussilago, säg den som egentligen vet...själv föredrar hon sej som snöflinga som kommer falla och lägga sej och smälta på honom, tänker hon, när hon sitter vid vävstolen en höstkväll 2032 i servicehuset i Hässelby Strand och väver en varm kofta inför vintern som kryper inpå.