Hon konstaterade när hon satt där vid matbordet att det inte alls längre sågs som något att ta notis om. Detta var vardagsmat. Just innan hon lyckades sätta sig där hade hon stått i köket och håligt sig fast i köksbänken när värken var som värst och hon hade spänt benen för att inte låta värken få övertag och få henne att ligga dubbelvikt på golvet. Hon gjorde allt för att inte visa barnet hur pass ont hon hade och hade redan tidigt på morgonen lyckats skrämma barnet med ett ofrivilligt blodbad. Hon hade sprungit in på toaletten med barnet hack i hälarna där på morgonen som sett allt blod och ville ha bekräftelse på att mamma mådde bra. Hon hade tröstat barnet ifrån toaletten och göra så gott hon kunde för att rädda de vita mattorna som dom ironiskt nog just nu hade på toalettgolvet. Han hade ropat på barnet och dom gick ner tillslut.
Så hon blödde igen med full kraft, så hon hade ont igen med tilltagande styrka. Så?
För bara något år sedan hade dom gett upp med att åka in akut till sjukhuset, dom gjorde ändå inget för henne. Och det hade blivit många läkarbesök nu de senaste åren. Hon förstod att han inte orkade med henne längre, den känslan hade hon ofta och den var närvarande mer eller mindre konstant.
När hon satt där vid köksbordet försökte hon se hans ögon, kanske ville hon ha någon sorts bekräftelse på att han fortfarande brydde sig, hon visste inte säkert vad hon ville men han mötte aldrig hennes blick. Hans ögon undvek hennes. Hon bet sig i läppen, hon förstod ju att han inte orkade längre. Han brukade fråga om han skulle jobba hemifrån när det blev så här förut, men det gjorde han inte längre. Han verkade avtrubbad och hon kunde inte klandra honom.
Barnet ville säga hejdå och ville att hon skulle komma till hallen men hon fick tillåtelse att gå med skorna på in i köket till henne och ge henne en kram. En bekräftelse ändå på att han sett att det var illa. Men inte ett ord. Nu mer frågade han inte längre, men bekräftade bara ibland med orden ”du har ont du” och hon skämdes varje gång det hände, även om det var sällan. Hon ville be om ursäkt för att hon inte var som när dom träffades, att dom aldrig hann göra allt det där dom planerade innan det bröt ut. Hon skämdes över vad hon blivit. Hon kände sig som en börda och hon var ju det, varför hymla? Det var hans jobb som blev lidande, det var han som fick köra henne på läkarbesök, det var han som fick lämna och hämta barnet eller göra de flesta ting utanför hemmet. Hon hade inte mycket att bidra med och det märktes av även på hans familj att dom tyckte synd om honom. Stackars honom som fick dras med henne.
Hon hade dragit sig undan allt mer ifrån omvärlden. Pressen var för stor och hon visste aldrig när hon skulle få så pass ont att hon blev sängliggandes eller blöda så pass mycket att hon knappt kunde stå upp. Att träffa människor hade blivit ett stressmoment. Hon hade fått konstaterat att hon blödde ännu mer av just stress vilket gjorde ting ännu värre, ännu mer stressande. Och hon var medveten om att det pratades om henne, hon visste bara inte alltid vad det sades. Folk frågade inte henne rakt ut längre utan ignorerade henne om hon hade ont nu mer, ibland frågade dom honom om det hela, men aldrig henne. Det var som om hon var en skugga.
Hon hade knappt träffat en vän på flera år och de fanns inte heller kvar att föreslå att träffas längre, dom fanns helt enkelt inte kvar. Dom hade ledsnat.
Hennes bra dagar tillbringades med att laga mat och försöka fixa i hemmet, förbereda för de dåliga dagarna så han och barnet hade att äta och i viss mån rena kläder och någorlunda städat. De dagarna drömde hon sig ofta ut, hon önskade att hon vågade ta en promenad men var allt för rädd för att kanske våga träffa på någon ute, så hon höll sig inomhus mestadels av tiden. Men drömde alltid om att ha ett socialt liv. Att vara betydelsefull. Nu var hon en skugga, en skugga som inte ens fick höra de där orden ifrån de som betyder mest för henne, eller någon annan för den delen. Orden ”hur mår du” Pratade hon väl med en främling så kunde orden fastna i strupen och hon kunde få ångest, det var som att hon inte visste vad man ska säga, hon tyckte själv hon hörde hur hon darrade på rösten.
Vad var vitsen med att försöka få vänner när man inte ens kan umgås under normala former, och ändå saknade hon gemenskapen med andra så det värkte i hjärtat.
”hejdå, vi ses sen, jag älskar er” Hann hon säga innan hon hörde ytterdörren låsas ifrån köket där hon satt. Hon såg bilen åka iväg och tårarna brast. Hon saknade de där orden;