Vem sitter där
ensam bakom gardinen och skriver
vem låter ljus efter ljus
brinna ner och slockna

vem sitter där
år efter år medan höst går mot vinter
och vinter gå mot vår,

av utslagna knoppar bli ditt blad och grönska
av natt bli morron, ljuvhet bli strävhet
kvällen faller dags att gå till söms


men väljer sitter kvar i timtal vänd mot lågan, vänd bort
med ryggen mot, där högst upp bakom en gardin
i ett förfallet hus
i slutet av gatan, där dungen tar vid
där vattnet blänker klart

Under bor ingen, är ett svart fönster utan blommor.
där under vilar en svunnen tid
ett träd på gatan som fåglarna sitter i, vittnar om det, det vet.
de sitter en stund och flyger vidare, har aldrig sett

några som promenerar förbi,
kanske går ner till vattnet en stund
och släpper ned lite tankar och låter dom flyta ut.

Om natten hör man dom skvalpa som årtag, man hör
hur något rör sej fram, man hör dom längta,
tankarna som packat ned alla ägodelar
och begett sej ut från land,

ner i dungen invid slutet på gatan
där det gamla förfallna huset står.
där det brinner ljus efter ljus
i ett fönster högst upp

år efter år medan höst går mot vinter,
och vinter åter och åter gå mot vår.