Det var bara mörkret i hennes ögon, de tomma stolarna i rummet och ihåligheten i fönstret. En gång låg hon bältad med bettskena, en annan dansade hon på en grönskande sommaräng. det röda hårspännet med krussiduller och blå små nyckelpigor på de röda sandalerna fadren som var som en fåtölj med halshuggna drömmar på. det där hemska som barn inte vill tala om. spriten och våldet och hela huset var som en högtalare som skrek ut sin ångest och frös som en hård betongbunker med dörrar med dubbla lås på. Man låser och låter den vissna växten stå med sina blad en grå regnig novembernatt i början på vintern, jag minns inget årtal, inte ens hennes namn, men jag minns rumstemperaturen som hela tiden sjönk och växten som viskade något mycket väsentligt, som om den hade kvar ett hjärta i stjälken, Ute växlade regndroppar till pärlor och spände runt porten, pärleporten kallad, sovplatsen och den dystra meningslösheten, sanningen lika självklar i sitt eget sammnhang