Överallt finns barn. Men det är inte sant, de samlas bara där föräldrarna är. Någon unge där föräldrarna eller föräldern inte är. På köpcentrumet idag.
Alla människor har barn, men det är inte heller sant. Det upplevs så och så, när man befinner sig på stormarknader, eller i en by. Redan i morse ville jag kartlägga alla som har barn. För att jag inte har ett barn som jag tar hand om.
Jag var på väg att skriva att jag inte har barn, men det hade varit totalt fel.
Jag har en fosterhemsplacerad son, och jag kan inte förneka hans existens, och det vill jag inte heller. Men det blir ju lite tvetydligt att ha barn, och att inte ha barn, när det känns som man har en släng av båda.

Så impulsen att vilja kartlägga barnandet (ett egenpåhittat ord för alla som har barn i sin omvårdnad, som man får höra talas om), blir som en pott med barn, som man lägger i en hög. Det blir som skvaller som endast stannar hos sig själv, för alla dem man vet har barn. Man umgås inte med dem.

Man vet att man är annorlunda.
OCH jag tror, att de ofrivilligt barnlösa, finns där som en påminnelse för oss andra, som inte har barn, eller som inte kan få fler barn;
-Att ni är inte ensamma! (om situationen)