Jag såg klart på Buffy idag, och jag vill berätta för dig hur jag grät som en bebis på slutet. Och hur jag på något sätt önskar att jag var där. Med dom i allt kaos. I en fånig serie som är gjord på nittiotalet och som inte ens är så bra. Men deras liv är mer händelserikt än mitt, och du är den enda som skulle svara att du förstår. Och inte ta illa upp för att jag inte kan uppskatta mitt egna liv tillräckligt mycket.
Jag suktar efter fara, sorg, panik, rädsla och konstiga romanser med vampyrer som är över hundra år gamla och som faktiskt inte finns på riktigt och du skulle förstå. Jag har en önskan, att det skulle vara på riktigt och du skulle följa med mig i den önskan, bara för att det skulle ge våra liv något mer än bara det här. Du skulle förstå. Du skulle vara här för att diskutera meninglösa och fula saker som vi gör vackra med vår fantasi. Du skulle få det idiotiska att låta logiskt. Och du skulle fråga mig vad jag skulle göra om jag var oövervinnelig eller om jag hade superstyrka. Du skulle ge bensin till min motor så att jag kan gå längre, till ställen som bara finns i fantasin. Men det skulle vara okej för dig, för det är så man flyr från det riktiga livet och det får man göra.

Du skulle sen påminna mig om att livet är det här och det blir inte mer.
Och vi skulle falla in i någon filosofisk ramsa om hur livet tär på en och vi kommer prata om hur glada vi egentligen är för att vi har det vi har i våra liv men att det skulle vara kul att leva något annat bara för en dag.
Och vi skulle säga godnatt klockan fem på morgonen och inse att även om vi bara har det livet vi har så kan vi alltid fly in i en annan dimension via datorskärmen.
För där finns du, och där finns jag. Och du gör mina ord levande.

Förlåt, jag menar såklart att du gjorde min ord levande.
Det är dags för dig att komma tillbaka nu.