Jag åt semlor då, grädden var kritvit som smakade drömmar, vi nynnade Djingis Khan och allt var sjuttiotal med bruna manchesterbyxor, alla jävlar var mobbade alfagroddar och helvete vad vi slogs. Åren mellan sex år till tretton gick i ett blink, vi bodde på Saga 5, killarna hade långt hår och det var Smoke on The Water till frukost. Farsan snusade Röda lacket och jag rökte hundkex i dungen bakom cementen där monster pissade ner sagovärlden. En prinsessa med talfel. Ebba hatade mig, mitt hår var längre, jag var vacker då, du vet som en nyöppnad burk av pepparkakor doftar starkt av Orienten, men en del gillar helt enkelt inte snedögda.

Hade en väska under min säng packad med ficklampa, Mariekex, ett par rena trosor och så den där sidan ur telefonkatalogen " Om Kriget Kommer". Skräcken, jag var så jävla rädd, ibland tror jag att jag föddes skräckslagen, men jag har alltid varit så bra på att ljuga. Juha, Magnus och Larsa, bodde på första planet, Bliss högst upp och ingenstans var vi mer hemliga än i källaren där jag lärde mig nya ord, uttalade med Mumin i bakfickan. Så var det hångel med tunga, vi sa kyss mig franskt. Larsa hade tandställning som gärna klinkade mot mina tänder, han hade långt lockigt hår och en storasyster som hette Mirjam.

Bliss kysstes som en Gud, jag var dökär i honom men han tyckte jag var en snorunge med fula platåskor. Jag ville vara med i tjejgänget men hade fan ingen Barbie, kom liksom aldrig dit, var för mycket en sådan där konstig en som gillade lukten av bensin, när det brann om håret, så det var som det var. Inte för att sticka under stol med min familj, de som inte talade med andra, aristokratin på Sopberget, du vet, släktvapen på hyreshusdörr, r e s p e k t, kallas - luspanka känslor. Jag gömde mina antenner under Ingmar Stenmarkmössan, hejade i smyg på Ryssland när de superfemmade hela jävla världen med ett VODKA!

Alla avloppsrör i det där femvåningshuset bubblade upp vitlöksdoft, vi pinkande in revir, tänderna krasade cement, finnar, ungrare, jugoslaver och tjecker med gröna ögon. Så tältmötena. Röda och blårandiga tält med enorma pålar. Vi trodde det var cirkus och smög oss in. Pingstvänner med svidande skärp av ödleskinn, du kunde ge dig fan på att spännet, förnicklat - slog hål i det tunna skinnet över rumpan när häcken stretade mot handen, du vet den smekte och sedan slog den hårt som satan. Han runkade sin lilla kuk mellan varven, väsandes -satans yngel, satans yngel, ska piska synden ur dig, Den vidriga doften av kanelbullar.

Vi var alltid hungriga, ovanför oss bodde Lido, han hade kolmilat med Dan Andersson, skrev naturlyrik med längtan, hans egna barn försvann med brännvinet. Ibland om det blev sent med gjutningen kom han in med stekta ägg, och tobaksdoft. Han satt där vid teven och hötte med fingret åt Lennart Hylands randiga kostym. Vi lekte sjörövare med hans skor och morakniv medans han stillsamt fläckade ner FiB Aktuellt. Jag var så fruktansvärt stolt över mina nya V-jeans och speglade mig konstant i alla svarta fönster. Dagen efter fastnade fladdret i cykelkedjan och jag plöjde upp asfalten med hakan precis utanför Tempo.

Farsan hade vapen under sängen, slutarstycket var gömt i bokhyllan. Jag kunde skruva en AK47 på 24 sekunder, ladda och trycka av. I vänstra hörnet i köket, precis vid kylskåpet knäppte jag en råtta, det skvätte hjärnsubstans överallt, morsan vrålade av panik stående på en stol. Du vet, vi bodde mitt i mot Masugnen, det dånade av värme. Råttorna kröp in, fast hon städade och städade, de har kalla fötter råttor när de springer över magen när man ligger där i drömmen. Jag drömde om månen, att kunna sväva i tyngdlöshet, grät inte, då var det illa, farsan fick så konstiga ögon när man grät. Jag hade hockeyrör, sotsvarta och kunde tackla skiten ur vem som helst, många bröder, jag hade så många bröder, de flesta döda nu och jag blinkar bort skiten som skaver mina vrår.

Lärde mig svenska genom Mickey Spillane, högvis och sista sidorna i boken var rosafärgade små porrnoveller man läste med bultande hjärta, låset omvridet på dassdörren dubbelcheckat tre gånger, vad menade de, ojoj på det viset. Jag hade en lärare som var väldigt förtjust i mig. När jag var tolv år lärde han mig fysikaliska lagar över katedern. Du vet suga kuk hade jag kunnat länge, inget konstigt med det, men jag försvann lite då, in i min värld med galaxer och sånt som rör på sig med dunsande ljud i sömnen. Blev bara räddare antar jag, och farligare. Rabies i hjärnan. Farsan bet ihop, såg väl att jag inte var där och alla mina blåmärken, såren över lårens vita hull och att jag låste in mig på natten i garderoben. Eller såg han inget alls.

Farsan var nära vän med han Koskenkorva, kanske var han hos honom mest. Vi kallade det Sagaspråk, när vi hackade hostade och slog oss fram, du vet innan vi var blattar med för vitt skinn sjungandes slavrytmer i plan efter plan, hoppade jag hage i asfaltspölar och köpte mig stiletter. Mest ville jag bli Astronaut, läste allt om rymden, morsan var så rädd för hennes bror hade börjat så. Han kallades PommiKalle, du vet Bomb, han uppfann saker i trädgården, såna som smällde som fan, gjorde hål stora som planeter i byn. Så jag liftade dit, tog en långtradare till Narva, stod på trappan - sa, lär mig.

Han blev så förbannat lycklig över att jag var där, så vi rörde fixade trixade och så sprang vi åt helvete, fick trycka på knappen, ett växthus hos grannen for 13 meter rakt upp och exploderade i formationen av Happy happy happy faces. Det kom många vitklädda män och hämtade honom och över axeln skrek han, kom och hälsa på snart igen. Så kom Äiti efter mig med barnen hängandes i flätor av flytande koppar. Mellan kylskåpet och ugnen tryckte hon upp mig med kniven under hakan. Jag minns det så väl, hur solen strömmade hennes röda hår och munnens vrål i kantiga konsonanters oböjda verb.

Vet du, en gång höll jag ett barn i mina armar, ögonen var svarta av sorg, född vart, i en galax närmare mig än himlen, hon försvann bort, kvar är inget annat än dina aldrig helt läkta revben. Ärret du har över ryggen börjar som ett lodrätt streck, böjer sig in under vänster bröst, likt en fet daggmask, extra lång, jag minns häftklamrarna, din smärta när stygnen sakta kröp ut, det var något fel på ditt hjärta sa de eller kunde de inte hitta det. Hon var så vacker min mor och andades eld och där stod jag som ett alldagligt Waferkex och kunde bara svara. Jaha. Så började jag snöa i sjok efter sjok tills nästan hela kvarteret var täckt av vita drivor och minusgrader från golv till tak.

Det var där jag liksom löstes upp i det vita och det var ju så kallt, så Larsa och jag lekte pyromaner på banvallen, eldade soppåsar bakom bensinstationen. Ägaren, en man i blå overall fick tag i oss, ruskade vårt långa hår och slog oss som satan, jag stod där och försökte bända loss hans fingrar, det leendet han gav mig fick mig att backa in i en trave med däck, du vet blicken från en sjuk hund. Då sprang jag, fort, jag hämtade faktiskt Döden, för har du sett en björn mot en hundjävel. Det var blod överallt, farsan slog sönder honom, vi stod mot väggen och log. Jag tror vi åt Storstrut, den dyraste glassen i boxen gav farsan oss. Min vita tröja hade fransar som slutade i pärlor som slog mot axeln när vi gick hem. Jag, farsan och Larsa hand i hand där längs järnvägsspåret.

På natten smög jag och Larsa dit, smällde hela Uno-X i småbitar, eldhavet från pumparna var enormt, svedde bort allt hår på min högra sida. Det var för alla dessa händer vi känt på kroppen, du vet öga för öga, sen åkte jag på husarrest i en vecka, ingen fick tala med mig. Jag var rätt nöjd, höll monologer som ekade i badrummet, morsan stekte Blinier med Smetana, jag hade lingon till och de smälte i munnen. Lät det snöa kring hela familjen. Farsan såg Tv-sporten i en enorm driva. Smet ut genom fönstret in till Bliss på översta våningen, låg i hans säng, läste Fantomen, hård mot de hårda, försökte åla mig närmare hans kantiga kropp. Ibland lät han läpparna snudda mitt öra, han kallade mig Princess och älskade mitt trassliga hår.

Där mellan är det natt. Sådan utan stjärnor eller måne. Bara natt. För de skickade bort mig, för inte i helvete kan man bli mor vid 13 års ålder. Jag smög mig bort som en kall vit sol med illröda fingertoppar. Det lilla knytet i rosa babyfilt, den lilla oskyldiga rann ut mellan Hus 1 och 3 som diarré. Vissa dagar vandrar jag bara och vaktar de jag ser. Går i loop mellan sovrum och skolor. Låter mina ögon svepa mellan händer och hovrar över snö tyngda tak. Det var aldrig tyst, aldrig tyst som nu, när jag pressar snäckskal mot öronen, vill ratta in havet och höra detsomvardå, för du vet- vi växte upp. Det var Tinnitus av slagskott, vita Schäfrar och ibland kunde jag inte sitta stilla för det bubblade som billig champagne i blodet.