Ser mig själv i spegeln och möter någon annans blick. Försvarsmekanismer kristalliserade över huden, de fungerar som ett tunt försvar, ett för tunt skal. Egentligen fungerar de alltså inte alls. Molnfri bombnatt 2014. Jag är nåt av husen, ännu inte bortsprängda. Jag är kanske inte värd att leva för men jag är fan inte värd att dö för.
Under huden världsomseglingen. Vi kunde haft ett barn du och jag.
Så många världar det aldrig blir nåt av. De blir döda, dör ifrån mig.
Jag kvävde en fågelunge med händerna en gång. Det var inte meningen, jag ville bara hjälpa för mycket.

Känner mig som en roadside prostitute som försöker söka skydd från regnet och mat i magen men inte plockas upp, inte ens duger något till bakifrån längre.
Om du ska gå mot strömmen måste ditt ansikte vara sött nog.

Tänker på han som tog mig i parken, tog mig och drog mig i håret och sa: är det inte skönt. Jag grät. Jag brukade älska att bli dragen i håret. Nu får ingen ta i det längre.
Jag brukade älska, nu känns det mest som jag knullar.
Fuckar och blir fuckad.
Fan i helvete och under huden världsomseglingen. Kanske dör jag.
Det finns ett berg i Gällivare som heter Dundret. Jag drömmer om det om nätterna, ser det i höstskrud som genom ett filter av analog film. Ta mig dit, jag har aldrig varit i Gällivare. Ingen skulle förvänta mig dit.

Cigaretter och sorg har gjort sitt och gjort mitt hjärta till ett ånglok. Jag bad honom strypa mig tills allt blev svart. Det blev svart och där var du.
Min farfars far var lokförare långt där uppe i norr, han är min knytpunkt till Gällivare. Nu ligger han begravd på Östra kyrkogården i Göteborg, hundratals mil från hem. Men han ligger begravd just intill spårvagnsrälsen. Jag tänker den kommer ta honom hem. Jag tänker att i varje mänskas bröst finns revben. Revben är inte helt olika tågräls.

Testar hjärtat på vårdcentralen. EKG och hela köret.
Ingenting hittas. Sorgtumörer finns bara i poesin.
Inga prickar på min karta och på insidan är allting bra. EKGT ljuger. Jag är död. Alla potentiella livstecken ljuger och är inget annat än sammanträffanden. Jag är död, tackar som frågar. Hur är det med frugan och bilen går bra?

Du har blivit en eld inuti huvudet, först en lägereld men nu en jävla skogsbrand. Bomberna slutar aldrig falla och du ligger på ett obduktionsbord i rostfritt jävla stål,
den skandinaviska minimalismen tar vi med oss in i dödsriket,
DU SOM HATADE DEN. Du som skulle röras med varsamma händer men det är inte så det händer.
De kommer skära upp dig och sen klämma ihop dig med stift av svart plasttråd.

Jag lever. Alltså är jag inte död.
Du är död. Du har dött. Eller var det jag?
Allting rörs samman