Putte och Lisa har landat på Mars.
Himlen där sväljer ett Berg flera kilometer högt.

Lisas ögon har en isblå fläck i iris,
nästan silvrig och vass runtom, som ett sågblad med sylvassa tänder
som kan forma toppen på berget.

och bestiga det i sina tankar
och slumra mjukt till vadd

Puttes är bara sorgsna
när de försöker hitta tillbaka dit de kom från
De båda har silkesvingar utslagna över skulderbladen
och de liknar trollsländor.

Den röda marken som glittrar som havssalt.
smakar ingenting...längre
en gång doftade den

Husen är begravda under den. Husen som brann ned,
medan månarna runtom liknar biljardkulor
på en sommargrön filt

men är
avfall och döda fiskmåsar
och övergivna barnhem utan framtid

när man ser igenom diset och stjärnstoftet

när ögat till slut förstår att
Oljeriggarna som vippar lätt i bris om morronen,
blivit kullar i en oändlig öken.

efter några mils flygresa kom dom till havet på andra sidan.
Dom kom till en utsiktsplats
och såg hur tomt och öde allting var

Hur de satt som på en gammal kyrkklocka fastspänd
i en kätting som dinglar ned från Guds hand,
där tillbringar dom natten.

Natten så mörk och kall när stationen släckts ned och stängt
där vandrar dom osaliga fram och åter
på de gator som uppstått av tidens gång och blivit kvar här
av någon konstig anledning är dom de sista

här i det upplysta kvarteret, parken, dungen invid vattnet
här mitt i ingenstans,
med sina portuppgångar och sina hem med sina vägar bort därifrån

med sina havskatter som lyser i det blå taket
som blinkar varje sekund det blivit dag igen

med fjäll från hud som lossnat av vågor som sköljt upp på land
till Putte och Lisa, som två snäckor
med pärlor i sina skal