Hjälten dör i femte akten och inget öga är torrt. Det är ack så tragiskt när ännu en ädel människa får sätta livet till för att fallna änglar visar sig. Det är ack så tragiskt att jag bevittnat eländet.

Jag bölar som ett barn, men skiter i hjältens himlafärd, mår mest dåligt av att jag inte sprang in i scenen och räddade situationen i en tidigare akt, då hade jag tokhyllats som en äkta vardagshjälte.

Du tjuter också, anser att jag är en patetisk narcissist och just sådana har alltid förstört din tillvaro, eftersom du ständigt blir förälskad i den sorten. Du har på något vis fastnat innan första akten.

Hjälten har frisknat till, bugar sig framför applåder och jubel. Jag busvisslar, men känner mig hopplöst bortglömd, trots att du svimmar i mina armar när du just blivit intresserad av en livslögn.

___________