Fjärilen på dörrhandtaget. Den sitter alldeles still den kanske tänker. eller bara lurar. nu lyfter den sina vingar men sitter kvar,
kanske som för att vinka. jag tror den bara låter dom visas upp
Balkongdörren står på glänt och man kan höra kanalen andas utanför. röster eka dovt mellan hörselgången och plåttaken.
Mornarna brukar alltid vara klar himmel, aldrig en regnig morron. Aldrig ett hårt ord, endast mjuka röster, de ligger som slöjmoln mellan stråhattens strån, de susar och dagarna och nätterna flyter samman när man är ledig.
jag hör dej släcka ljuset med ett puff från din mun och jag hör dej hela natten när du sover, dovt som i en stilla skogsdunge där månen äntrar scenen. blänker som en pärla runt den magra tysta natthimlen som ligger ömt om dej som ett täcke nedbäddat med stjärnor.
Solen i fönstret har letat sej in i sovrummet och leker nu i ditt ansikte.
du säger mitt namn flera gånger och vill att jag ska komma.
Fjärilen har lämnat handtaget och sitter nu i lampan i köket, bakom teven dör malarna, de letade runt efter ljus tills orken inte längre kunde bära dom.



jag går och lägger mej
invid dej och vi ligger
länge och trär av våra
allra innersta pärlor
lager för lager
i hundrade år till stoft
när dagarna och nätterna
flyter samman
när man är ledig



(C) Lars Gullberg poet och människovän