När jag blundar i solen och bottnar i mig själv känner jag gräs under fötterna. Hundraårigt gräs med rötter i urberget.
Jag blundar och grundar mig. Känner föregångares gener hålla mig samlad i den form som är jag, den form som nya liv blandats och gjutits ur.
Solvärmen smeker mina slutna ögonlock. Jag är jag. Det här. Bortom ord, bortom tidsaxeln. Jag var jag är och jag blir, en tillhörighet. 
Du kan aldrig ta det ifrån mig. Du är ditt. Jag är mitt. Vi är en mötesplats.
Jag står i det tidlösa gräset, inget förgår någonsin.