när jag flyger chantar jag pionblad
därför hoppar jag oerhört potent och oluciditeten rinner igenom studsen
i alla fall så är det turkosa alpdjupet tårfärdigt brandgult
och åskorgasmerskans blixtlås med dunder och brak rakt över allt det där gråa

istället för att dra av kronblad på violer eller vingar på flugor
kisa

det är precis i mellanrumsljuset som livet liksom kläcks (vissla, va)
och vi gick från rum till rum just de gångerna var trådarna ett tunt gult bladnät
pingvinvikingen utan armar och knän böjer nobelt sin nacke för clowninnan när hon
torkar blod från hans spikdynenäsa och han är förälskad hon har en kärleks takt

uppskärrade ögonfransar, när du blundade mindes du med näsan, armbågarna, porer, snäckor, i djupa veck, i muskler, tapeter, en radio

Sherlock var mörkrädd hela tiden eftersom det är mörkt på en oerhörd massa platser
mot immiga bakrutor rökbarn, förföriskt fort leker dagens, livets, drömmens ansikten som en regnbåge med svart och vitt, ofta genomskinligt, ibland ansiktslöst flimmer, ibland solitt

ok så jag traskar i en snygg äventyrlig dalsänka på en stig, jämte en stig, läger och sjungande
jag kom hemmifrån och jag är på väg hemmåt
jag gör en lövmask med fjäderhår som jag bär ibland har jag barkkrona med ömsat ormskinnsflor

jag fetsminkar ögonen till munnar

var det vindens vinande, skuggans eldspel, svampens mycel,