Maria var den första. Den allra första jag kände den där speciella dragningen till, som inte bara var ”söt”. Jag var elva när vi flyttade från innerstaden till förorten. Det var precis i början av sjuttiotalet och våra låga femtiotalshus var redan slitna och tråkiga. Fast man tänkte inte så mycket på sånt då - i varje fall gjorde inte mina föräldrar det. De ville ha ljus och luft, tror jag, och tvättstuga och ett sovrum till. Mamma fick jobb på ett bibliotek i närheten och pappa pendlade till stan. Maria bodde i lägenheten över oss.

Jag fick snart kompisar. Vi drog runt på våra hojar, läste serietidningar och spelade bollspel. I början var en del av flickorna med på plan i varje fall när vi spelade brännboll. En sen kväll var det bara vi två, Maria och jag. Vi stod i det tätnade mörkret och övade våra slag med mitt brännbollsträ. Det var första gången jag var ensam med en tjej sedan lekåren. Jag var medveten om att det var något speciellt, kände spänningen i bröstet. Vi skrattade, och råkade flera gånger komma åt varandra. Men vi pratade inte om något annat än brännboll och till slut var vi tvungna att gå hem. Eftersom vi bodde i samma hus hade vi sällskap hem. Jag ledde min cykel, jag minns att jag tyckte den var i vägen. Vid min dörr en trappa upp sa vi hej och skildes. Efter det växlade vi blickar när vi stötte på varandra i trappen eller i skolan. Mitt hjärta bankade och det gjorde ont att bara passera henne, men jag kunde inte förmå mig att säga något. Jag drömde om henne men lyckades aldrig närma mig henne. Efter några år skildes hennes föräldrar, och jag skymtade henne bara i skolan ibland.

Tjejerna i klassen var annorlunda. I mellanstadiet levde vi tätt inpå dem, tafsade, fäktades verbalt och lekte kysslekar. Det fanns en pirrande känsla där. Ett slags ömsesidigt utforskande som av någon anledning inte ledde till att vi blev ihop. I stället skaffade de attraktiva tjejerna successivt äldre pojkvänner. Vi killar blev kvarlämnade i vår oerfarenhet samtidigt som vår åtrå exploderade i brallorna. Flickorna blev mer attraktiva och vi blev kåtare och bara mera modstulna. Det fanns ett ofattbart lyckorike alldeles bredvid oss, men vi var utestängda från det.

Den vackraste i hela skolan var Josefin. Hon hade tjockt, lockigt hår och ett leende som den första soliga dagen i mars. Hennes stora bröst trotsade tyngdlagen och hon hade lår, rumpa och sköte som en fruktbarhetsgudinna. Några av oss killar var förälskade i henne, men alla gav vi henne huvudrollen i våra runkfantasier. Sperman hon lockade fram kunde ha fyllt hinkar, bäckar. Trots att hon måste ha känt vår odelade uppmärksamhet var hon förvånansvärt oberörd. Hon var naturligt tillbakadragen, men alltid vänlig. En del av tjejerna kunde vara överlägsna, nästan föraktfulla mot oss killar. De hade ett oändligt övertag, och makt korrumperar de flesta. Men Josefin log rart mot alla. Det leendet, tillsammans med hennes bröst under tröjan och den lilla kanelbullen mellan hennes ben, spelade vi upp gång på gång i vår ensamma fantasier. Hennes kille hade bil redan innan vi hade moppe men hon var aldrig snorkig. Antagligen tyckte hon om att vara beundrad och uppburen. Kanske kändes det helt naturligt för henne.

Josefin slocknade tidigt. Vi var tjugosex eller så när vi sågs igen vid ett jubileum, och då kände jag först inte igen henne. Hon hade magrat lite, klippt håret i en intetsägande frisyr och hade tantiga kläder. Hon hade fått barn tidigt, hade ett hårt arbete inom vården, men jag tror inte det berodde på det. De andra flickorna i klassen hade klätt upp sig, lagt på smink. De var utåtriktade och glada, angelägna om att visa sig från sin bästa sida för sina gamla klasskamrater. Men Josefin satt tyst, som om hon skämdes för sig själv. Flera av flickorna var mera attraktiva än de hade varit i skolan, men Josefin hade skrumpnat ihop och försvunnit.

Maria återsåg jag för några år sedan. En gammal kompis från förorten hade luskat fram att vi hade gått och trånat efter varandra som tonåringar. Hon tyckte vi kunde träffas nu när vi bägge var solo. Jag hade valt ställe och sett till att det skulle vara en lunch, så att reträtten skulle vara enkel. På andra sidan bordet satt en prydlig medelålders kvinna, en aning osäker och avvaktande. Jag kände inte igen henne men hon var välbehållen och tilltalande. Vi prövade olika ämnen men samtalet tog inte fart. Bägge var vi intresserade och angelägna att knyta an, men det var svårt att hitta gemensamma områden. Hon var känslig och sympatisk. Bakom sig hade hon många års äktenskap och även hon hade vuxna barn. Separationen från mannen hade varit besvärlig. Av hennes berättelse förstod jag att han hade burit sig illa åt, men hon såg för bräcklig ut för att jag skulle fråga hur. Nu bodde hon i varje fall ensam i deras lägenhet, som bara låg tio minuter från området där vi växte upp. Maria arbetade som assistent på ett kontor och antydde att hon hade ont om pengar.

Den jag sökte fanns naturligtvis inte där. Marias ansikte var annorlunda, hennes mörka hår var borta och hennes röst hade blivit tunn. Inget kunde dölja att vi hade levt hela våra vuxna liv i olika världar, att det var fyrtio år för sent. När lunchen var över kramades vi och sade adjö och jag visste att vi aldrig skulle återses. Det jag drömde om under tonåren fanns antagligen inte ens då. Jag försöker fånga tiden som flytt, men den slinker undan som rök. Allt detta är tydligt för mitt rationella jag men känslorna kommer över mig ibland ändå. Jag skriver texter som den här, och fantiserar.