Förlåt,
bara ett tunt lager kvar, nästan som en hinna,
man tränger igenom huden ända in,
eller varför inte
in genom näthinnan,
detta tunna filter
som fångar upp allt ljus och centrerar det i våra sinnen
och i våra tankar
och i våra medvetanden
och formar ord,
kanske till en sång,
ett högt berg
av intryck
som man bara måste
bestiga.
De tomma gatorna tickar som stoppljus i väntan på att få slå om,
allt vaknar till liv,
låter någon stå en stund på tomgång och hålla sällskap
då vinden susar i björken av förväntan.
Vara där
när skeppen lägger till nere i hamnen,
vara där och rädda dagen till ära.
Försöka återskapa
den där tiden.
kanske högst upp i vindsvåningen där du är ett kosmiskt ögonblick
som jag försöker famla mej fast runt
försöka hitta rätt
bland materialismens alla byggstenar,
konkret, och levande i rörelse,
det som är vackert och briljant
ligger en flock albatrosser som ett v-format streck över himlen