Att peta i det variga såret. 
Att erkänna att kärleken fattas mig. 
Jag  prokrastinera mitt liv av rädsla för vad jag ska hitta.
Jag är rädd för relationer.
Jag förnekar behovet av andra människor.
Jag vet ju bäst själv. 
Det är smärtsamt att erkänna att jag inte levt det liv jag ville. 
Jag låter tiden rinna iväg och ser bara på.
Jag gör ingenting för att förändra.
Och jag vet att jag kommer att ångra mig på dödsbädden men det kommer jag aldrig att erkänna.
I ett annat sammanhang är jag analytisk, strategisk och handlingskraftig.  
Men när det rör mig själv blir jag passiviserad och orörlig.
Vem kan komma mig tillräckligt nära för att våga utmana?