Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tomas Johansson



När solen börjat skina gick jag ner till aspen och petade med tumnageln bort regndropparna från bladen, tre stationer från här låg silverflammor över skogen: en framvikt blixt ruvade i bakgrunden. I en trekantig pöl hoppade en tjock kvinna med en väldig gul boll i famnen, fram och åter, fram och åter; och jag försökte memorera en visa av Karl Wehle eller morgonens tankar om knappt föränderliga - påhittade - rutiner och ritualer som bur, nät eller filt om den alltid döende kroppen (alternativet är inte formalin, utan allsång). När jag så äntligen fått fason på ljudet av gulsparven, och fixerat blicken på ekrarna av en förbipasserande cykel, kastas en kopp hett kaffe i mitt ansikte.

En sista gång innan jag släcker lyset tittar jag ut: där i mörkret på aspens alla blad har någon klistrat fast speglar efter vinden och regnet som river sönder paraplyet på den enda människa som vågat sig ut; en fet karl i mörka kläder med sådan kraftig skäggväxt att han troligen måste raka sig en andra gång redan vid lunch. Nästa dag tar jag omgående på mig de vita byxorna och en tunn saftröd långärmad tröja, stoppar fötterna utan strumpor i skorna och drar händerna våldsamt genom håret. Jag tar stentrapporna ner till centrum, under ett tak av lönn, vilket släpper väta över mig med en frenesi som liknar vinddrivna glin, knullande katter. Min son ligger kvar i sängen och jag kan fortfarande höra honom säga: "Vet du, jag är inte direkt arg, men det är första gången som jag på riktigt umgås med andra vuxna än du och mamma och era kompisar, och så då när du kliver in och börjar skämta, så." Jag hade gått iväg för att köpa oss äpplen och en påse bröd. På tillbakavägen satte jag mig på huk och tittade på en nyckelpiga på ett vilt vajande strå. Kanske sov den. En bit bort kilade ett par särskilt små sädesärlor.

I en burk som du satt en etikett med mitt smeknamn på förvarade du min andedräkt. Jag hade andats i en tömd barnmatsburk, förra sommaren, i juli, i Bremerhaven vid ett cykelställ framför ett bombat kvarter; du hade satt locket på och smålett tvetydigt - både elakt och ömsint - men hur ska jag någonsin få veta var projektion slutar och det du verkligen uttrycker inifrån och ut ur dig börjar - den frågan utan svar, om någon, borde rimligen vara den viktigaste frågan för människan att asiatiskt meditera kring. Du brukade på nätterna, då ena armen - smal, som en solvarm trädgren - föll mot golvet, sticka in handen under sängen och, med de hårda starka fingrarna, rulla på burken, på mig. Du hade efter några veckor, på en parkbänk i en liten stad i Ruhr, där du blivit sittande utan att riktigt veta vad det var för en dag, och utan att riktigt minnas ditt senaste år, kommit att med en portabel resesax tillverka mig en handfull småhål på locket till burken. Du tänkte att du ville att jag skulle kunna andas.

*
Trast och stare, fink och sparv... Jag står lutad ut genom fönstret och ser en liten fågel kila upp och ned i den närmaste aspen, men medan jag bläddrar i fågelboken har den försvunnit. Jag tror den var grå, blå eller grön. Klöver som täckte gräsmattan nedanför husfasaden igår har gräsklipparen tagit bort. Jag är inte så säker på om det var något mänskligt i den som satt i maskinen. Ett flygplan mullrar i himmelen, en husbil kör förbi på vägen, från motsatt håll kommer en bil med takbox - jag tänder en cigarett. Jag håller hakan i handen och tänker att moderaterna är samma sak som maffia och att det är sossarnas fel när samhället går sönder. Moderaterna är som det alltid varit: den önskar aldrig jämlikhet och trygghetssystem. Den står - likt Italiens maffia - och bidar sin tid, ruvar, vilar sig i form och smörjer vapen; för att sedan dyka upp som troll i glipan som uppstår då välfärdens ram spricker. Jag tar några särskilt kraftiga bloss på min cigarett innan armbågen halkar ut genom fönstret och fimpen följer med och jag slår hakan i fönsterbrädan av betong. Måsarna lever sina ivriga och långsamma liv mellan trädtopparna och molnen.

Jag lyssnar på radion. Underklassens barn intervjuas: man bär på berättelser om sju syskon i hallen och om medelålders döda pappor och mammor, om svenskarna i Tumba som inte säger hej. Jag gråter två gånger med en kvart emellan, hämtar handduken från badrummet. Det är inte av det jag får höra ur radion som jag gråter, men vad vet man. Trast och spare, flink och svarv...

*

Det hade plötsligt blivit varmt av någon anledning. Jag hade somnat ifrån en tanke på ett jobbigt samtal som jag tyckte att jag borde ringa, för att få behålla självrespekten. I sömnen hade jag med säkerhet drömt om att villan jag bodde i (jag har i verkligheten hyresrätt) hade blivit invaderat av tre brunbjörnar; björnarna försökte på samma gång valhänt som målmedvetet ta sig in från framsidans trädgård med soptunnor och cyklar och hundraåriga lindar, och baksidans loftgång. Det fanns inte mycket jag kunde göra, men det var en dröm, och nu var jag vaken och varm. Jag reste mig och sköt fötterna i ett par tofflor, krängde en tröja över huvudet och gick ut, låste lägenheten och tog trapporna ner till porten; jag satte mig på en bänk på gården.

I ena handen ligger en pocketbok och med den andra handens fingrar hållet jag en termosmugg med kaffe. Svalorna flyger osorterade under ett vitt raster av moln, som skridskoskär på ospolad is. En ung kvinna i gröna, tätt åtsittande blanka byxor säger nej nej till en liten naken springande flicka. En gammal avspolad hund vandrar stel mellan två portar, fram och tillbaka - om halsen har den ett skärt koppel som slingrar sig över asfalten. Ur en parkerad Skoda Felicia med stängda dörrar och uppdragna rutor strömmar dansmusik. Jag ser på mina händer, tänker att de har vuxit.

Efter en halvtimme gick jag in, tänkte att jag kunde gå ut igen efter en stund, men det blev inte så. Jag minns inte varför jag gick in, men jag vet att jag, där ute, funderade en liten stund, flyktigt, på att det vore lättare att drälla ensam på gården en hel kväll till solen går ner med en kvarting whiskey att spilla i kaffet, eller att då och då gå in efter en ny flaska öl. Men det går inte nu, jag vill inte, vågar inte. Jag stannar inne och gör inget annat än inväntar mörkret, vandrar möjligen mellan rummen, gör i ordning sängen till natten, kanske borstar jag tänderna. Vid tröskeln in till köket drar ett oväntat ljud mig snabbt till fönstret: en kvinna knullar någonstans. Jag skjuter upp fönstret på vid gavel och lutar mig med hela överkroppen ut. Jag ser en drypande måne, tittar på den. På diskbänken kryper en vägglus och en vanlig fluga. Men om det vet jag ingenting.

*
Allting rörde sig mot en enkelhet. Jag stack fötterna i ett par stövlar och gick kognitivt ut i mjukisbyxor och kavaj, kände noggrant efter att tändare och cigarr låg i fickan. Jag gick till tornseglarna och till den lokala skymningen, till en vit katt och till gungorna. En kort stund trodde jag förtvivlat, när blicken fallit in mellan två tallar, att man hade tagit bort ett vattentorn. Vad jag gjorde innan minns jag inte. Hur det såg ut i mig när jag fattade beslutet att gå ut vet jag inte. Jag kommer ihåg att jag i soffan kanske tänkte att jag inte tycker om etablerade människor, eftersom de beter sig som att de visste väsentligheter om mig som de inte fått av mig - ja, det är mindre av min antydda paranoia än ett sätt för dem att skyla över sin haltande förmåga till nyfikenhet och fantasi. Hon sa: din smärta är min. Så fan heller.

Den där lilla stunden nu då gatlyktorna tänds med först en grön färg, innan de tänds på riktigt gult, och en väv av mig som pumpar som talar som tuggar rött; som suger fram en lukt av gammalt svart blod, av träsk, av stryk, av fitta, av snö på vågor, av mor och far. Hon som använt mig ville att jag skulle önska henne lycka till.

Jag försöker spela basket, händerna är stela, skjuter bollen åt sidan. De bästa människorna vrider sina ansikten, skrattar vant med ögonen och rör sig vänligt om varandra. Jag vill också leka och skratta.

*
Bilar rullar på asfalt, löv vrider sig i blåst. Jag hör något som borrar i betong. Jag hör hårdrock på andra sidan en stängd dörr, min telefon ringer. Jag sitter på en stol i köket och minns. Klockan tickar, minnena landar i mig för att den som är med mig inte lyssnar, för att jag tröttar ut honom med mitt, med gammalt; för att han har sitt, nu åker en motorcykel förbi. Jag sitter redan i gruvhissen, sjunker ner i berget till hon och jag: hon i fotsid klänning, kanske hette det tunika, duvblå, och jag med sött vin i andedräkten mot hennes hals och hennes öppna underliv mot mitt lår och mitt ollon mot tyget och hennes näsa och mun mot mitt ansikte och hennes man i rummet intill och jag visste inte om hon ville eller när och hur - och jag höll bara i henne. Kroppen är ett lustigt instrument: ett tivoli ett massmord, en skjutning, en dansbana med kulörta lyktor på en brygga i en vik; ett begravningståg i New Orleans, en vuvuzela ett körfält en skrattande mun, en mås. Som Lagos

Jag har förlorat en kvinna och när jag, någon gång mellan det förbannade ätandet och de entoniga sängbestyren (tandvård, klinisk onani osv) sätter mig på huk i hallen vid en ärvd kista för påslakan, faller jag så äntligen i golvet. Jag välter åt sidan som en hård levrad klump, stöter ur mig som jag fallit. Efteråt är mitt ansikte vått, och jag står framför spegeln och upptäcker att de där knapparna till ögon som jag i några timmar gått omkring med är borta (har sedan en tid tillbaka fått för vana att titta till mig). Senare, när jag i natten råkar se mig själv i köksfönstret - jag har varit där ett tag nu, i fönstret: mitt ansikte har betraktat mig, stilla, kanske några sekunder, eller längre, innan jag mig - förstår jag att mina ögon blivit till min pappas ögon, med sorg i. Jag är glad för det, glad över att jag är på riktigt, och glad över något grumligt, som skräck, som dy, med att man aldrig dör. Och ja, jag liknar gärna min pappa, jag gillar honom, mer som död än levande, för varje år allt mildare stämd - han eller jag, han och jag.

Samtidigt har de matt svarta skrakorna nere vid älven tömt sina krävor, och imorgon kommer jag att ta tåget ner, på kvällen tänker jag kliva över inhägnaden och ta ett steg ut på den ruttna kajen. På en gräsbevuxen pråm en bit bort i vattnet kommer det då att sitta ett sällskap med olikformade hattar: de ska lukta av alkohol och cigaretter och tång och diesel och de är allihopa magra med använda händer och de ska skratta hest då de inte tiger som nebulosor som sill.

*

I skogen på morgonen: jag plockade bort en lingonkvist från hennes ena skinka då jag tog henne bakifrån. Hon sa det var en gammal flickdröm, jag tänkte: det här var sista gången. Mitt på dagen, i ögonvrån tvärs över gårdsplan, som skuggan av en hand, löpte en ljus råtta med, ja, jag svär, skära ögon. Den bilden följer mig i dagen, återkommer, det hjälps inte, i larmet av ömsint plockande gester, i vågskvalpet av temporärt begriplig storstad, i ett spritlöst rus av noggranna ord och ångbåtars eruptiva fason - i regnvåt gatsten om natten ramar jag in bilden av den ljusa råttan med, ja, jag svär, de skära ögonen. Nästa dag ser jag, i ett undvikande möte på en trottoar, den skräckinjagande glansen i ett föräldrapar, rullande sin baby. Jag känner dessa dagar att livet är mer än erektion och glimtvisa ögonkast i dörrparet på en buss vid Skanstull.

Tar i kvällen en promenad till affären för att köpa mjölk och bröd och en bit choklad. I ett upplyst fönster fyra trappor upp mellan isärdragna gardiner står en röd blomkruka med en grön växt i. Jag går till affären för att köpa bröd och mjölk och en bit choklad med samma hjärta och ungefär samma kropp och nästan samma rörelsemönster som jag 1983, i kvällen, gick till Birkahallen på Rörstrandsgatan för att köpa bröd och mjölk och en bit choklad, och till Tempo vid Odenplan för att köpa bröd och mjölk och en bit choklad, 1991 i kvällen; och under stjärnbeströdda kvällen till Konsum i Svappavaara 1975 - men den gången med en mindre kropp, fast med nästan samma rörelsemönster som idag skulle jag tro.

På vägen tillbaka, nu, noterar jag, som vid sidan om syn hörsel lukt och känsel, att här går omkring ovanligt många sällskap med fem eller sex individer, de allra flesta mörkt klädda, lättsamt diskuterande eller tysta. I en trapp mellan två kvarter just där jag tänker ta ett steg står två fjolårskid helt stilla och betraktar mig, men de hoppar ljudlöst åt sidan då jag så tar det där steget. Himmelen är mörkt blåsvart med något ljusare stråk, räfflad. Ur ett vidöppet fönster hör jag Smetanas Moldau och när jag kommer fram till min port igen förstår jag att solrosen som var två huvuden längre än jag är försvunnen, kapad. Ordet rotfyllning vill inte försvinna från mitt huvud; rotfylla (vodka och öl). Jag kan inte för mitt liv förtränga att jag ur avloppet i morse drog fram ditt långa svarta hår.




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 464 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-04-03 16:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson