Dina knogar/ LOVE på höger

HATE på vänster. Varför slog du alltid med höger?

" Den man älskar" ( dina sammanbitna käkar)

Ringen täckte T. Den var av silver. Precis som de virkade uddarna

på den där bordsduken i sammet.

" Den är bara till pynt", sa du. Sen torkade du mitt ansikte, snoret, tårarna

och blodet. Silveruddarna skavde mot min kind, sammeten var mjuk. Precis som när dina ögon var mörka och jag glömde att ducka. Ådrorna på din hals, som ett gammalt träd. Spindelnätet bakom ditt öra. Då log du, glödande av alla ord du inte kunde säga. Jag vet ju det, men ändå. Det var jag. 

Att inte hamna på marken, skälvande bland de andra hororna. När snön bara är kall under  fotsulorna och det är verkligheten. Kanske skulle någon se spåren av nakna fötter, rävspår i skaren, dropparna av blod. En skadeskjuten hora och flykten förbi stenen där vi hittade porrtidningar när vi var små. Hasselsnåren på ön mitt i åkern. Kallare än så kunde inte brynjan bli. Att frysa är ändå ingenting, om man jämför. Så jag gjorde det. Lät bli att frysa.

Duken, jag har den kvar. Fläckarna syns inte för sammeten är mörk och mönstret sammanfaller med spåren efter dig. Blod som har suttit för länge går ändå inte att tvätta bort, så jag låter bli.

Jag springer på skaren ibland, men aldrig barfota igen. Det är bara spännande att se hur långt jag kommer innan den brister. När jag äter hasselnötter tänker jag alltid på dig.

" Man måste knäcka deras skal först, sen äter man upp dem"