|
|
Brända ord brinner långsamt
Sängen skrek ditt namn i tomhet
där doft låg kvar och brände
kunde enkelt minnas kvällar
så rent där smutsen regerade
ett hjärta lämnade du kvar på nattygsborden
lampan lyste sönder dess kraft
i handen kramade jag smulor
av de beröringar som du målade med
det var evigheten som skrattade med månljuset
som lämnade kvar ett eko i trappuppgången
det var solen som smälte mitt fundament
begravde mig under kyrkogårdarnas träsk
doften låg kvar och brände
ett bottenlöst hål
din skönhet
fanns där bakom silluetten och trånade mina muskler
spände min blick mot svärta
som dog bakom explosioner av fördärv
det var aldrig sorg
inte ens med band
eller halvstång
det var svarvade känslor som fyllde heliumballonger och svävade fritt i sitt eget instängda tornrum
men det gjorde ont
inte när kniven skar
eller att jag krossades under ton med grus
det gjorde ont
inte när kroppen förseglades av is
eller att jag drunknade
det gjorde ont när doften låg där och brände
mig fast i en annan värld
långt borta.
Prosa
av
Max Poisé
Läst 366 gånger
och
applåderad av 8 personer
Publicerad 2016-04-15 07:50
|
|
|
Gisela Nordell
Starkt berörande och ljuvlig på samma gång..
doften som låg där och brände dig(diktarjaget) fast i en annan värld, ja det säger så mycket om att känna och att älska, vad är väl viktigare än det, är tankarna som kommer till mig.Mycket fint skrivet!
2016-04-15
|
|
|
|
Nils-Robert
Håller helt med Dominique. Otroligt vacker text. Sorglig - Ja - men vacker
2016-04-15
|
|
|
|
DominiQueen
Käre Max, min vän
Det känns ärligt inte bra att vare sig applådera eller berömma detta stycke tragik.
Jag har aldrig under mina år varande människa i detta liv läst något så ingående beskrivande sorgset. Oavsett om det är självupplevt eller fiktion. Så här tror jag inte en person kan beskriva om denne inte har ett extraordinärt utvecklat känsloregister. Jag ser det (omusikaliskt skolad) som om ett piano som har 88 tangenter, och det är vi andra med våra mer eller mindre utvecklade tangenter som vi från miserabelt till hjälpligt till mästerligt spelar på - så kommer Du med ett piano stort som ett dundrande flygplan och tangenterna är så många så ingen räknat dem, över tiotusentals..
På dessa toner spelar Du ur Din fantasi och Ditt liv, och Du berör mig som är tondöv med Dina ords inneboende toner och essenser som ytterst få kan. Jag ser också i kommentarer i olika texter av Dig att läsare blir helt tagna.
Jag vet inte vad Du är eller blir då Du skriver. Du är mer än poet. Du har kan vi alla se - helt klart en extraordinär gåva.
Fast att känna så här starkt som Du beskriver författarjagets upplevelse gissar jag även är det största pris en själ kan betala för talang. Du gör som många extra känsliga av oss: Du betalar med Ditt blod. Du skriver (gissar jag) så inlevelsefullt så nästan hjärtat stannar. När jag läser, kanske samma känsla i hjärtat då Du skriver?
Jag kan nästan komma i närheten av att förstå den känsla Du förmedlar, jag har bokstavligen också i olycklig kärlek lagt mig på en grav på natten på den gamla begravningsplatsen på Friggagatan i Göteborg och gråtit medan regnet duggade på mig, tårar, tårar och största prövningen, jag var ofrivilligt vanvettigt kär i en man, en gift man. Jag hade sådana enorma skuldkänslor. Här hade vi bedragit en nån själ, en säkert underbar Quinna. Jag var för svag för olycklig efter bilolyckan och separation från min fd fästman att stå emot. Jag grät och bad "Gud" och krafterna jag tror på (bortom Biblar och religioner) att hämta mig, jag bad dem hämta min själ, låta mig få dö från denna prövning, men ingen kom. Inte ett ljus. Ingenting. Totalt mörkt.
Jag är även rädd att dejta och ta hem någon, tänk om det tar slut och allt blir där i hemmet som Du beskriver som skrikande minnen av saknad. Kan en bo kvar då eller blir en fången i sitt eget hem? Hemmet ska ju vara ens borg, en fristad från världens prövningar. Hemmet en egen värld. Ett undantagstillstånd.
Fan, vad Dina ord väcker upp, stör, berör, empati, igenkänning, förtvivlan..
Jag ber till högre makter att Du inte känt så här. Vet nu att det känns makabert att applådera. Som att applådera för att något dör snyggt, med stil. Men jag gör det, den mest ofrivilliga applåden i mitt liv. Tårarna rinner innanför min hud och jag inser nu att vi är flera som älskar så mycket att det skrämmer oss.
Ja det är lättare att drunkna och att i försvar gå in isnaden, men att känna det Du beskriver är största prövningen och djupaste smärtan, och jag i en annan ännu djupare kärlek, än den jag nämnde ovan var jag nära att få hjärtinfarkt av. Ändå tänker jag inte ge upp. Kan det vara så här hemskt, så kan det också bli tvärtom.
Tänk Dig spännvidden på Ditt piano. Wow, om vi supersensibla och känsliga blir lyckligt kära i en sund relation då blir det överjordisk vacker musik och eufori blir blott ett platt ord. Jag vägrar besegras, isas och dö.
In i det sista hoppas, tror jag, jag har Tillit till att Kärleken till sist segrar. Jag hoppas det för Dig, för alla som tvivlar och till mig själv.
Så kontentan av den inre resa Du bjöd in till är:
Ge aldrig upp och TILLIT. Kärleken segrar ALLTID.
Victory, Victoria.
Tack från djupet av mitt hjärta, Maestro.
Din empat till vän
DominiQue
BOKMÄRKS
2016-04-15
|
|
|
|
ej medlem längre
Snyggt!
2016-04-15
|
|
|
|
Ninananonia
Fin och berörande poesi med ord som bränner långsamt ..
2016-04-15
|
|
|
Nästa text
Föregående
Max Poisé
|
