Jag såg dej
komma genom hinnan,
blöt, andfådd
och rädd.


Den brinnande
lampan tändes


Du hade lyckats
ta dej hem
ännu en fallande dag.


Du stod där
i hallen


och jag ville
hålla om dej.


du viskade
kom
jag vill säga dej
ett ord


Jag mötte
din blick


Den viskade något
du sett
komma åter
jag såg
lyssnade
och kände


och sade
att du aldrig mer
ska tillbaka
till den där platsen igen


Du beskrev den som
mörk
misstänksam
och tyst

grå
självupptagen
och aggressiv


Hård
och ogenomtränglig



Så som husen
som står uppradade
och låter
våra lekamen
böjas itu


hur du vill låta husen
få se
hur ensamt det är
där utanför
dom själva


med en aura
av nervtrådar
som trasslats ihop
och stängt igen


att rötterna
under dom
inte alls
är sammankopplade


med takbjälkarnas
duvor som undrar
varför barnen skjuter
ihjäl varandra


Jag bar in dej
i bönehuset
och lade dej
vid sakristian.


Och drog för
gardinerna
och smörjde dej.



Du är så hel
i dina ögon,
fortfarande
kvar hos mej,


varje andetag
andas



Almanackans
alla dagar,



nätterna
som var baksidan
av månen


med dolda segelbåtar
vid en strand,
hur de kommit
långväga ifrån,



Sedan somnade du
och jag hörde
åter morrontrafiken
utanför hur den mullrar
och försöker
tränga igenom hinnan


och föra dej tillbaka
ut dit igen.