När man skriver något bra, kan det ta udden av flera andra alster, som man också hade tänkt skriva om. Flera andra ämnen. För att man blir så nöjd, mätt på vad man skrev först, och vad man lade ner sin energi på, i mångt och mycket. Många ledtrådar, neuroner till vad som kan utmynna i en god dikt. Och omedvetet medvetet , lägger man sin dikt i centrum, för vad man tänker nu, och mättnadskänslan , för alltid? Kanske flummigt skrivet, det här. Men när jag skriver det, känns det som om jag har en skärpa. Som är ovanlig? Vanlig? Lär känna mig.