Poets' Corner - en vacker dag när inte bara själen utan också kroppen var ung, befinner jag mig där, på första besök i Westminster Abbey. I staden jag åkt till på en superbillig gruppresa, närmast för att bekräfta: swinging old London - not my cup of tea!

En kväll på musikteater - vi såg IRENE! - förde oss genom en romantisk historia med Frank Sinatras örhänge Alice Blue Gown som en musikalisk röd tråd. Den kände man ju till redan från ångradions tid. Smäktande, vacker också på svenska: I min blommiga blå krinolin. Teatern låg nära Leicester Square - så bekant för oss som varit barn på fyrtiotalet och marscherat runt hela kvarteret på två led, sjungande Itts ö lång veej tu Tippirääriii itts ö lång veej tu gåu. Vips var det lite svårare att säga nej till tekoppen.

Och så var det ju parkerna, träden himmelskt blommande i vitt och rosa, ficktjuven som stal mina pengar, busskonduktrisen som var den raraste tänkbara när jag åkt fel. Beefeaterkvällen invid Towern. Mitt livs första steak house, där man själv fick skära upp köttet åt sig.  Så mycket det hann hända på några korta dagar!  Och så var det söndag, hemfärdsdagen. Men först besökte vi den väldiga Abbeyn. Gudinog fanns där att se, mäktig är ett understatement för den byggnaden.

Med guiden snuddade vi vid Poethörnan, snabbt, snabbt för det fanns ju så mycket att se. Jag stannade kvar en stund, betraktade plattorna, monumenten, insåg hur många poeter jag ännu inte har läst. Jag vände bort blicken från den insikten och hittade plötsligt en musiker! Bland poeter?

Där satt ju Händel, med ett notark i handen. Inte alldeles lätt var det att läsa texten, ännu värre var notbladet. Musikstycket föreföll helt obekant. Notläsningsförmågan var varken då eller senare särskilt välutvecklad. Jag stavade. Funderade. "I know" - vilket väldigt tonhopp! Upp var alltid svårt, att starta i höjden, på ett h, var inte heller lätt. Och nerhopp till "Tha-at my"? Hm. "Redeemer liveth". Suck. Egentligen borde jag ha gett upp, men belysningen var just precis då den rätta, inget tecken låg gömt i skugga. Så kom det sig, att jag den vackra dagen lyckades pröva mig fram till melodin. Lyckades känna igen den - och resten gick som vanligt, ur tonminnet.  På den vägen är jag alltjämt, ingen prima vista-typ, men en med gott gehör. Det är bara Händel som hört mig sjunga utan hjälp från stämkamrat eller beledsagande instrument. Han är en hedersman, han tiger, lojalt. För är det inte så att den icke-solistiska sångkonsten kanske mer handlar om konsten att lyssna och blenda än att läsa och prickfritt dechiffrera nottecken? Att all njutbar sång är den som förmedlas ur hjärtat

 P.S. 17.6.2018 - länkarna nedan fungerar inte längre, men ni hittar säkert ändå någon av sångerskorna på youtube ... D.S.

(här är länken till Kiri Te Kanawa, 6:09min  https://www.youtube.com/watch?v=-5or9bQjso8

och här till Joan Sutherland, 6:44: https://www.youtube.com/watch?v=vhL3sPEFC7I

och Elisabeth Schwarzkopf 6:12min: https://www.youtube.com/watch?v=jRUxn1Hr5HE

2016-04-18  16:11