Jag vill och orkar inte, skrev jag en gång
Imorgon?
Frågade någon, nära och alldeles tyst
Tiden går isär
Vad är det jag inte vill och orkar?
Denna spektakulära förklaring av ett meta-liv
Jag tittar ned, ned och under, på det som ligger ovanför mig
Livet, i sin tur lagom, tittar upp på mig nedanför
Eller var det tvärtom?
Förvrängda anletsdrag förebådar intåg, förändring
Slutet pockar och för mig ut på motorvägen
Palmer och solkall luft
Natthet asfalt
Ben fulla av mekanik, oljan får mina muskler att värka
Jag skingras och försvinner
Tar fast form
Flyter ut
Och jag
Allt detta JAG
Jag jag jag jag
Var det alltid du?
DU blev det VI som aldrig fanns
Inte finns
Havet lockar och gråter ljuvligt
”Som man sår får man skörda” sades det, och du trycktes ned
Manglades, krossades när jorden tog ögon, tal
Det drar i mig, slutet eller ivrig längtan, för mig ut på åkern
Det var fåglarna
Solen levde halvt, reste sin fästning och önskade törst
Nu väntar jag på skörden