lugn sammetslen vind över blå tindrande himmel.
Det går en väg från de orörda tankarna ut i tomhetens världar,
man färdas tyngdlös och dunstar till intet, likt ett blad i upplösning.
Huden blir som ett tunt genomskinligt hölje
som binder nervtrådar och livslinjer med varandra och bildar en kropp
, man ser ådrornas magra linjer, husväggarna rasa,
marken rämna. vackert som en undergång.
där vrakdelarna lyfter med vingar, förtöjda invid kistlocken
susar de in i en ny dimension, andlig och ren,
ett slutet ogenomträngligt paradis i himmelriket.
Nu gastar förmannen och man glider ut.
Det är som en äng om hösten då man beger sej hem i mörkret
man lämnar det stadiet för alltid och beger sej till nästa krön,
förankrad och rodd iland, fallen, spröd och nära.
Ålderdomens dagar räknar hur mycket du betyder för mej
när jag rullas ut ur kapellet, ut längs de blåklintsklädda gångstigarna
bort mot kyrktornet, svävar alla pärlor ut ur ett smyckeskrin.
Barnen med gyllene lockar badande i näckrosdammen
väntar på morronsolen, glasverandan och den där månen
vi satt hela nätter vid och läppjade över likörens dimma, pratade i timmar
och mindes sånger, mindes revolutioner och äkta sanna drömmar,
sådana bara vi kunde drömma.
Stiger de vassa höga husen upp runtom. Starkare än någonsin
och håller seglet styvt
magnifikt för ett hägn diamanter att drapera följet med,
Lättar de ankar och flyter långsamt ut i öppet hav, alla vi du och jag,

ingenting annat, ingenting.