Och nu när allt är sagt, Alexander
kommer jag då kunna sjunka in, igen
mellan dina revben
sjunka in, utan att veta
vad jag inte är
Är detta slags nära nära nog
Ja. Ja, Alexander,
det räcker för det måste räcka
det räcker för inget är större, allt till trots
Sjunker. Havet känner jag
och det är i dig; när
du säger "vi är alla stjärnstoft"
och jag svarar "vi är stjärnstoft,
som genom evolution blivit nästan
enbart vatten". Jag ser havet då i dig

Men inga fyrar sjunger längre här för ensamma sjömän ingen sveper blå händer av ljus över himlen för att visa vägen ingen lanterna varnar mötande trafik med varmgult leende nej tiden gav och tog och gick och inga fyrar finns nu här Alexander

Svajar masten så, har
den alltid svajat så? Är yr, är rädd; för
alla gäss på sjön är spöken, Alexander, deras
vita ansikten; skum på dyningen, nej nej det
Det är de döda. Du
kan inte rädda mig
jag har heller aldrig bett om det, men
jag har velat
Jag som aldrig vill bli räddad. Ja,
jag har velat. Nu stiger
vraken från havbottnen, och jag borde
hämta mitt skinn,
hämta mitt skinn och ge mig av

Marelden kommer i omgångar den visar vägen världen ger världen tar världen går men marelden är murkvattnets norrsken i varje hav som är en människa och i varje hav där människor finns och Alexander jag
grävde ned sälkappan vid den gamla bron nära äppelträdgården nära Ropareberget nära spindelkällaren där där ligger mitt skinn


Nu när allt är sagt, så även det;
Spaden lutar sig avslappnat mot laduvägg
Solen slickar varenda människa uppåt,
utom oss
Spaden. Den är
ett skrik inombords men, jag pekar
Där. Där, Alexander
Gräv upp
Gräv ned
Gräv grav
Gräv ur sten och träd
Gräv ut hjärterot
Gräv mig ren och rå
Eller gräv tjugofyra hål för all denna gråt