du kan behålla ditt intelligensbefriade dilemma för dig själv. Du kommer aldrig bli lika bra som du vill. Som du kunnat bli. Men det skiter du i. Och jag skiter i dig. Det borde betyda att vi kan åka fridfullt åt varsitt håll... men gardinerna som fladdrar i vinden tyckte något annat. Det plötsliga regnet styrde mig tillbaka. Allt osagt kom ut i en kyss. Först lite trevande. Sedan som ett djur som springer genom skogen. Våldsamt, häftigt och noggrant beräknande.
efter sexet. Så skulle det betyda att allt va bra. Att allt är förlåtet. Men nej... jag sitter i din stol och tjurar... och du blir frustrerad och går. Solen tittar fram för att retas. Den säger gå då... kom igen, nu har du chansen. Men det va längesen man hade någon chans.
Du lagar något i köket, men jag vill inte ha. Antingen för salt, för fett, eller fel, bara fel. Jag hör dig där ute. Jag känner frustrationen. Himlen är helt jävla svart, och det kommer hitåt. Jag kan inte fly. Jag hinner inte. Går ut i köket. Min närvaro gör dig spänd. Du väntar på att jag ska säga något. Göra det vuxna och tala ut. Men jag säger bara
"vad gott det luktar"
"aha, så du vill ha?"
"nej"
"aha, men..."
"... men inget, det luktar gott. Men jag vill inte ha. Jag ville bara vara snäll..."
hon vänder sig mot mig, ser sammanbiten ut
"...Alex, varför känner du att du måste vara snäll hela tiden?"
"jag vet inte"
"är det för att du innerst inne inte klarar av människor"
"kanske"
"men du klarar inte av dig själv heller"
"jag vet"
"och du vet inte vad du gör, vart du är på väg, eller hur du ska orka med"
"nej"
"du är som en trasig vas, som inte går att limma"
"allt jag vet är att jag tycker du är vacker, okej? att mitt hjärta gör ont när det ser på dig... fast de är vacker smärta... fattar du..." jag rör mina hand mot hennes kind, hon ryggar tillbaka
"kanske jag bara gillar konflikter och kärlek... jag känner mig så död inför allt annat. Jag är bara en extrem person. Jag hatar min kärlek och älskar mitt hat..."
hon spänner blicken i mig
"du är för full av dig själv Alexander.... det är ditt största problem..."
jag skrattade, det är sant... men det är vi allihopa.
"och du klarar inte av nära relationer..."
"nära relationer?"
"ja..."
"jag vet inte ens vad det är? kan du förklara det för mig...."
"det är när man släpper in någon nära inpå..."
"vadå nära inpå?"
"ja..."
"jag släpper in folk så nära inpå att jag vill dö. Jag vet inte hur mycket mer inpå de måste bli? jag släpper in folk så nära inpå att dem dricker min livskraft. Jag har inget mer att ge folk... snälla, snälla förklara för mig... nära inpå..."
i sammanbiten ton
"det är inte så svårt... man öppnar upp sig och lättar sitt hjärta..."
"vad kallar du det jag gör då?"
"nu ja! nu! men du satt ute och tjurade i en timme i den jävla stolen i sovrummet... och du kom inte ut fören du insåg att du skulle vara för bekväm att ta dig hem i regnet..."
en blixt slog ner, åskan rullade över staden. Och regnet kom. Som att vrida på en kran. Det lät fint. Och jag älskade henne.
"jag kanske inte är perfekt. Jag kanske inte alltid gör rätt saker..."
"nej, nej, Alex... det är inte gott nog. Du viftar med dina brister för mycket... de har blivit gå "fri kort" för dig..."
jag böjde huvudet "jag vet inte vad du vill ha utav mig..."
"jag vill att du öppnar upp. Och sluta tveka... du är fin Alex, det är du..." hon klappade min kind.
"öppna upp... okej... öppna upp.... jag känner mig helt död inombords. Jag är rädd för att när jag skrattar så menar jag det inte. Jag är rädd för att när jag ser något vackert så tror jag inte på det. Och jag är rädd för att jag kommer alltid älska dig genom en glasruta... och jag vill inte... jag kan inte... du förtjänar bättre..."
jag ville gråta, jag borde gråtit... men jag grät inte. Tror jag bestämde mig för längesedan att inte gråta mer. Och jag kan liksom inte göra det ogjort. Så jag lät den hopplösa känsla borra igenom mig utan motstånd. Hon tog fingret under hakan och tryckte mitt ansikte upp mot hennes.
"du... ibland skrämmer du mig"
"ibland" sa jag "vet jag inte vem jag är längre"
"du måste finnas där. Du kan inte ge upp"
"jag har inte gett upp... jag kämpar som fan, ska du veta. som fan. Med allt. Med precis allt. Men... men jag vet inte längre..."
"du..."
"mm hm..."
"jag tror du är värd att kämpa för..."
jag tittade in i hennes ögon. Dem var fina. Dem log. Ögonen log. Jag känner smärtan... den kommer fram... jag känner...