HaqWijn

Så många strängar på min lyra har gått av
så utsökt passande
         dörrarna stängdes
här är jag nu med gåvor ingen vill ha
frånvaron av dem som inte längre står mig bi
slungas som sten

                                                                               Karin

                            Jag lyssnar på naglarna som växer
                                                    stannar mitt i ett steg
         i cellväggens murverk
ler mitt eget ansikte tillbaka mot mig


           Maria

Han som slokade i mörkret
band fast vårt barn för sannings skull
strykrädd drömde han om ett envälde
lekande med sin flintlåspistol


                                    Ingeborg

Ni svartklädda som fäktar så med eran heliga skrift  
                             alla ni som sjunger så svarta sånger
låt mig slippa rappen
från era demoniska tungor i mörkret
knäck min bräckliga nacke redan nu
i detta fladdriga helvetessken
                             bakifrån alltid ett hugg mot nacken