På ett fat av cement står de i
vattnet och vilar sina fötter mot
evigheten.
I ett slån vilar grönskan, brister inte
ut, men viskar att de
stått där länge och vaktat på varandra.

Nu är passet slut, landet fritt och
pengen flytande. Löv som sedlar som
löv som lovar dem gröna skogar ...om bara
andligheten kan börja på någon gång ...eller
har den börjat men bara i andra änden
av torget?

Ur skogen steg Hunden och gäspade stort
åt allting han såg, tänk så tråkigt att vara
vaken. I en sand som brakade av liv gjorde
Häxan en snöängel, nej en sandängel och
skrattade högt. Så olika syn på livet.

Bortom förnuftet möts de, i den
gamla vanliga magin, vävs samman
i den vanliga väven och älskar bland löven
i mossan. Sedan strosar de vidare
i det gamla vanliga...

Trollformler kan inte få livet att ge vika,
ej heller hundskall.
I denna vanmakt delar de
längtan att slippa allt annat än
sej själva att behöva stiga upp och känna sej
nere över att vara varandras
tidsfördriv.