riktningar blandas till en virvelvind och det tindrar vilt i dina ögon
du ser bortom horisonten där regnet faller
skuggan bryter av mot ljuset här
du vet
det leder till en ny dag i en annan verklighet
och återigen bryts livet upp och pusselbitar staplas i flyttkartonger
varje flyttlåda dryper av ångest, förväntan, förundran och ånger
I luften kan man hänga som ett dammkorn, stilla
Stillheten håller tiden stannar upp ett ögonblick dras ut i en tillfällig evighet
Kan man andas andetaget blir så långt att det inte finns, du och vi inte finns
kvar i tystnaden som ännu inte brytits
Ångesten har kommit, gått, kommit och gått som tidvattnet ser jag det i spegelbilden. Hör frågan om och om igen, "varför? du inte stannar här"... varför? är den svåraste frågan. Måste jag ge upp och återvända en dag, då återvänder jag som vått stoft och jag hoppas att ni finns kvar, blandar mig till färger och målar tavlor av mina dammkorn