Att på utsidan betrakta ett händelseförlopp så surrealistiskt att det måste vara en dröm, en sjuk jävla påhittad äckligt dröm men ändock en dröm. Så känns ångesten för mig, jag känner den gnagande känslan i bröstet, som fan vägrar att sluta trots upprepade försök att bara skrika åt den. Skrika åt den att bara dra åt helvete, jag försöker resonera med den. Sätta mig ner och begrunda dess existensberättigande, finner ingen orsak men så är man jävligt bra på att ljuga för sig själv, poängen är att oavsett vad jag gör så kommer den och går som den behagar.

Det är som om man hade någon jävligt irriterande släkting vars hus man får bo i för man är så jävla fattig och den släktingen envisas med att bara måste komma och bo där några dagar i månaden för att kolla så att allt ser bra ut. Problemet är tror jag, är att när något oavsett vår uppfattning kring dess njutning eller icke-njutning, stannar tillräckligt länge så vänjer man sig, band skapas och man finner en tröst i det ordinära det invanda. Vad innebär det? Vill jag ha ångest, nej det tror jag inte men varför skriver jag då så?

Jag låter fingrarna löpa över tangentbordet och vad som skrivs det skrivs, är det nödvändigtvis sant? Jag vet inte. Det finns säkert någon utmärkt terapiform som rekommenderar just detta för att på så sätt kunna få fram den sanna människan. Finns den? Jag vet inte, är vi de vi utgör oss för att vara eller är vi den vi är när vi inte tror någon se? Skillnaden kan beskrivas som minimal för vissa och för andra monstruös. Jag är den jag vill vara, oavsett vem som är med.

Folk verkar bekväm med den jag är, de öppnar sig vill prata om hur deras man tittar på någon annan, deras fru som inte förstår dem. Hur deras föräldrar kände sig besvikna över de livsval de gjort. Jag pratar även jag men vaktar varje ord, Jag har bemästrat konsten att prata utan att faktiskt säga något. När folk lever är detta sällan något man funderar över men när jag dör så kommer det kanske stå, här vilar mannen som kunde aldrig kunde tala men var en jävel på att prata. Jag gör ingen åverkan på omgivningen jag håller mig borta från verkligheten.

Det verkar inte dock störa folk, bara de får berätta vad som tynger dem, en gång genomgick jag ett helt samtal enbart igenom att säga ”jag förstår”. Motparten verkade dock fullt nöjd med vad jag presterade och var fullt säker på att jag förstod. Egentligen satt jag och funderade på hur det skulle vara att krocka. När jag säger krocka så menar jag inte en liten sammanstötning, utan en full jävla frontalkrock. Jag undrar om det finns en punkt under ett sådant tillfälle man blir medveten om att man ska dö.

Utåt är jag ansvarig, tillitsfull och trovärdig. Inåt är jag konflikternas underdåniga slav. Konflikträdd har jag aldrig varit när det kommer till den yttre sfären men det är när de uppstår inom mig jag smyger iväg som en jävla superninja endast åtföljd av skam och förnedring!