Dimman var mer min vän, än inte. Ett tag. Fast det var inte dimmans fel, till slut.

Jag slank än hit och än dit in i foggen, simpelt och elegant, vid minsta gest. Dunstväck innan ögonblicken ens han uppstå.
Den blev först min asyl, med tiden inte bara mitt häkte utan arrest också.
Fann ett här, där, men utan vy.

Småningom, så glesnade dimman mer och oftare och ibland så kvickt att allt omkring nästan blev ertappat avslöjat. Likaså min nyfikenhet och plötsliga iver. De kunde inte döljas längre.

Men var fanns nyckeln ut, undrade jag.