I skymningen vet de vart de ska gå,
utan ett knyst helt apropå.
Ut på vägen som leder till Spritfabriken
för att lätta på hjärtat,
och inte göra alkoholisten besviken.

Duktiga är mina riktiga grossister,
som sitter fast i mig som flugorna
i nätets klister.
Jag rister men aldrig att jag brister
ut i vrål, de dämpas när
alkisarna utbringar sitt skål!

Vad de ville mig från början
det vet jag ej,
dessa alkoholisthustrur båd kvinna
och tjej
prejar mig av vägen
sätter tak ovanför
och jag gör min likör.

Förför, lockar och pockar
men det är bara spriten som nockar
deras män
så de får en lugn stund en stund
att möta mig i himmelen.
Tills förskingringen.
Där äter jag deras hjärnor
och smälter deras själar
och en och annan till döden krälar
jag hetsar då på med egen finess
den kallas stress.

Spritfabriken det är jag och
vägen som leder till mig är
spikrak
den är duktighetens väg till
fördärvet själva värvet.