Klockan är någonting, men det är den väl alltid.
Den kalla nattvinden sveper in igenom fönstret och slickar mig om ryggen. Värmen hon utsöndrar sitter kvar i hela min framsida. Det är nästan som att hon lämnat små små bitar av glödande kol i mina armar och ben, som nyss var tätt slingrade runt hennes kropp.

Värmen hänger kvar.
Det gör de svällande tårarna i mina ögon också.

Jag harklar någon lam ursäkt, och flyr iväg. Jag skyndar mig uppför kalla trappsteg, och låter fingrarna dra längs med tegelstensväggen. Den skrovliga ytan är väldigt skön, så länge man inte trycker för hårt.

Väl framme sätter jag mig vid köksbordet. Jag häller upp whiskey i en kopp.

Utanför fönstret kluckar några nattfåglar. De är nog också rastlösa. Och någon helt annanstans i vårt avlånga land, gör nog flera andra detsamma som jag.

Vilsna människor lösgör sig ifrån sina respektive partners omfamningar, och sätter sig ensamma någonstans.
Kanske häller de upp en drink.
Kanske gråter de en skvätt.
Kanske grubblar de över huruvida de borde lämna sin partner.
Kanske överväger de att spårlöst försvinna, och gömma sig på Trinidad.
Vad flyr man ifrån, och vad gömmer man sig för?

Vi är oerhört många, faktiskt. Vi vilsna själar som lämnar spår av svek, krossade drömmar och brustna hjärtan där vi vandrat. Inte mycket förenar oss, men alla har vi i bagaget någonting som tillintetgör vår förmåga att lita på folk. Förmågan att vara nöjd. Att älska lika ärligt som man blir älskad.

Vi bär på minnen.
Alkoholiserade föräldrar, sexuella övergrepp, barnmisshandel, mobbning, otrohet, och så vidare - Vi alla bär på små kappsäckar, liksom, förstår du? Dessa små kappsäckar har åkt fram längs ett band i någon fabrik, där någon dåligt avlönad stackare har fått stå för att lägga ned en, eller flera olyckliga omständigheter, i våra små kappsäckar.

Ni förstår, var och en av oss bär det förflutna i en liten kappsäck. Vad säcken innehåller, är väsentligt för hur vi klarar färden framför oss. Det är ju ganska självklart egentligen. Den som får sin kappsäck fylld med, till exempel, föräldrar vars två största fritidssysslor är att rulla hatt och bråka med små barn som inte kan försvara sig, kommer ha en litet jobbigare färd en den som får sin kappsäck fylld med föräldrar som har koll på att händer skall användas till att visa ömhet, och inte knytas till nävar för att slå.

Och varje dag blir vi fler. Vilsna vandrare med små, små nätta kappsäckar fyllda med allehanda djävelskap.

Det är makalöst ändå, hur mycket vi människor skadar dem vi älskar. Och aldrig heller, är det den som skadar som får betala priset. Priset betalas istället av oss. Vi som blivit skadade.

Och så de arma stackare vi väljer att vandra med.

Kappsäckarna vi bär gör oss till oerhört dåliga vandringskamrater. Och när vi går skilda vägar, och lämnar de vi valde att vandra med, så har plötsligt skadat någon annan. Den irrationella rädsla, och misstänksamhet som innehållet i vår kappsäck föder, sprider sig nämligen till andra.

Och så blir ännu en vilsen själ till. Någonstans där ute, i världen. Kanske på en rastplats vid en vägkant i östra Frankrike. Kanske i ett kök, där nattfåglarna inte längre kluckar utanför fönstret, och whiskeyn inte längre värmer. Där vålnader dansar längs väggarna och månen går med långa ben.

I ett kök där en vilsen själ gömmer sig bakom en penna, och en flaska whiskey, för att han inte klarar av att ligga bredvid en partner han älskar över allt annat.

En människa som han både håller av, och är vettskrämd utav.


Visst är det makalöst, det vi gör mot de älskar?