För jag vet inte mycket om den, det blir alltid
någon slags verklighet som tar undan det göttiga.
Första gången jag fick höra ordet "älskling" var i
25-årsåldern det var från hon som älskade dem
alla. Men mest sin mor.

Jag har aldrig fått höra att jag är trevlig och snäll.
Och det är jag väl inte heller, alltid den där
verkligheten som kräver skarpsinne och list kräver sin
tribut för min överlevnads skull. Jag har ofta fått höra
att jag är intelligent, att jag är intellektuellt stimulerande,
men det ekar tomt till slut. Numera får jag höra att
jag är för smart för mitt eget bästa.

När jag var liten så sa min mamma att jag var klumpig
och fumlig och absolut inte fick gå till Konsum och
köpa Juicy Fruit, för då skulle jag bara sätta i halsen.
Mamma skojade med sin ramsa, jag tycker om dig jag
håller av dig jag har dig kär jag fattade aldrig varför.
Pappa fräste mest till helt överrumplande, man stod där
som ett fån då hade det hänt något på jobbet.

Jag har väl delat ut någon slags kramar på ett
girigt sätt, men fick ingen (utan slughet och list),
förrän jag var 44 år, det var från hon som kramar
dem alla. Men mest sin joint. Spice är kärlek säger
hon jag vet inte varför, men vi är vänner det är
på riktigt i verkligheten. Jag vet verkligheten, men
jag tror på kärleken.