


Det måste finnas en vägnär nattmörkret kryper sig tillbaks tänker jag att det måste finnas ett sätt
när gamarna i själen svingar sina vilda käftar och inget av mina försök att sluta fred fungerar då tänker jag att om jag sagt allt det elaka jag sagt mig själv, till någon annan som levt samma liv om jag skulle kunnat kasta samma käglor på någon annan och stå kvar bredvid
om jag skulle vara så fruktansvärt hänsynslös och elak mot någon annan som jag är mot livet i mig själv eller om dessa självkritiksattacker bara snurrat in sig själv i lömska vävar
det är så lätt att älska livet i en blomknopp, i en havsvåg, i solljusets pust mot asfalten i vårens rörelser, grönskan och bladen
men sorgen i mig vill skrika sig hes så länge som jag fängslat mig själv när inga yttre murar längre river ned mig ser jag fortfarande skevt av de gamla skuggorna
sorgen i mig vill gråta sig ut smeka mig ur greppet när jag irrar omkring i döda rum jag försöker famna mig själv säga förlåt leta efter delar av nåt som brast och sätta ihop
ge mening ge periferi perspektiv och separera riva av min gamla hud och börja om
när skuggpustarna ångar sig in i min andning igen och jag blir så trött att allt kommer tillbaks att inte få vara färdig att minnena ska fortsätta bränna och fastna och skava gör mig så ledsen så tung ljuden bara flyter ihop
och att jag byggt mitt liv vid gamla fångvaktargrindar att jag skadat mig själv gör så ont idag
jag tänker att det måste finnas en väg när gamarna i själen åter svingar sina vilda käftar ja då måste det finnas ett annat sätt
Fri vers
av
Zachrisdotter
Läst 353 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2016-04-28 23:12 ![]()
|
![]() ![]() ![]() Zachrisdotter
Senast publicerade
Solsorg Lyfta av hatten För att kunna hålla mitt hjärta öppet Kustblod Islossning Eld Ibland Kom sorg ![]() |