Går det att forma i ord känslan av att
bli berörd av någon?
Känslan av att finnas till inom den
personens sfär,
och välkomnas på det allra ömmaste sätt,
ja det är alla människors rätt.
Men hur många har det så,
att finnas till ända ut i den yttersta huden,
att ständigt ha i medvetandet
din kropp emot min?
Det verkar inte vara den känslan
som formar din värld.
Är beröring bara ord på band inspelade
i en tid som aldrig blev av, av drömmars
uppbyggda planer som gick fel?
Skulle inte alla nå varandra nu
enligt planen,
var blev den av?
Fingertopparna rör tangenter av plast,
några lustiga ord vid frukosttid i all hast.
Sysslor som inte tränger igenom mitt pansar,
men är det inte mitt eget ansvar?
Men när jag inte ens
får ögonkontakt tvärs över bord,
vad tillhör jag då för hord?
Människor tvingas samman som
inga beröringspunkter har,
för att
rulla pengen tills ingenting finns kvar.
Bara skelett av ståltråd som
gnisslar mot varandra, i en dans
utan transparens.
Vi är inte öppna med våra behov
för de möts med
kalla handen i känslobranden.
Att beröra är att förföra,
någonting man kan, men
kommer nästan aldrig fram.