På en illa vindpinad, kall, och skräckinjagande byggnadsställning, står jag på natten och blickar ut över en ödslig leråker.

I utkanten av något som är menat att vara en del av något större, drömmer jag mig bort till mitt eget Metropolis.

Och blir avundsjuk.

Avundsjuk på gamla vänner som stannat kvar i mina drömmars stad.

Och avundsjuk på att min nya stad, inte är ett Hongkong.

Ofrivilligt stående på en skräckinjagande byggnadsställning, ägnar jag min tid på natten åt att fylla tomma rum, med kött och blod.

Fylla byggnadsskelett, med gamla vänner.

Och fylla natten, med utopier om människor
som aldrig behöver gå på marken.

En galaktisk stad.

En miljon diktatoriskt byggda skyskrapor.

Och tankar.

Tankar kring min inre kamp, tankar kring min framtida utgång.

Ensam i utkanten av staden jag inte hyser några känslor för, vill jag förändra allt.

Allting, som inte är som i mitt gamla liv.

Jag vill ta bort, postmodernismens fula pastischer.

Lägga till, allt som jag tycker är vackert.

MEN framförallt, så vill jag sluta tvivla på den så motsägelsefulla staden.

På min flykt.

Och ifall jag någonsin, kommer att sluta fred .

Med mitt onda.

I utkanten av något som är menat att vara en del av något större, drömmer jag mig bort till mina drömmars stad.

Och till mitt eget Metropolis.

På en illa vindpinad, kall och skräckinjagande byggnadsställning.