Jag lär mig att kunna stå framför spegeln. När mina fingrar försiktigt följer mina kanter blir jag ofta rädd. Om jag börjar tro att jag har insett något vackert hos mig, kommer jag någonsin orka bygga upp någonting alls när det faller ner? Jag kommer ju att bli gammal, ful känner jag mig redan, och ensam har jag alltid känt mig. När jag var tolv fick jag bristningar på mina ben och höfter, som äcklade mig just för att de var mina. När jag redan var så förstörd kunde inte fler linjer ha påverkat mig det minsta, särskilt inte om smärtan som kom med dem förblindade mitt självhat i några få blixtrande stjärnfall bakom mina ögonlock. Jag blev beroende, inte bara av smärtan, utan också av blodet, ruset. Hur vattnet sprängde upp och fick nerverna att ila upp för ryggraden, att jag kunde få min egen kropp att skaka. Allt annat som var utom kontroll och i mitt huvud mitt eget fel var nu under mitt regerande. Jag kunde få det jag hatade mest att gråta av ord och riva upp sår längs med ryggen bara för att känna något. Jag introducerade mig själv till en sådan pass destruktivitet att det inte är förens nu jag inser hur tom jag måste varit. Den enda gången om dagen jag var lugn var med en fullständigt sönderriven kropp och förövarens vapen i handen. Jag hade börjat göra mig själv illa tillräckligt för att blodet skulle täcka större delen av min kropp som var under såret, så jag började gå nerifrån och upp. Tio på vaden, tjugo på låret, fem på överdelen av armen och två på handleden, och om igen. Minst en gång om dagen. Efteråt tog det alltid ett tag innan känslorna kom forsande igen, i minst lika stort omfång som tidigare, men nu var jag tröttare och tröttheten tog upp en del plats, vilket jag ville.