på skönaste morgonkvisten sitter jag

skyddad igen bakom eviga Garfunkel-gardiner

dessa lagom genomskinliga drömmar

om sommar som nästan skall komma

medan guldklotet faktiskt helt tungt går upp

för fjortontusen-etthundraåttiosjunde gången

i mitt flöjtlätta liv

lägger du aldrig ifrån dig hjärtat

varken på köksbordet eller i kylskåpet

bara bär det lugnt vidare

allt djupare in i 70-talets skuggiga chimärer

där våra glasögon blivit mer fullproppade med älg-ugglor

än vad skogen orkar svälja