Så kommer kvällen. svänger in i en av tvärgatorna och ställer sej i skogsdungen. Ett sömnigt puder låter fallna stjärnor brinna av en sista gång och stelna till gatlyktor. En väg mot slutet av denna dag som blir stigar, ett vägskäl, eller bara en omloppsbana. Kanske rör sej allt så lätt, likt en fladdrande låga mellan hans fallna ögonlock. Nu domnar han bort. Molnen täcker månen. de liknar farkoster, ett rådjur över en frostig äng. Ett uthus, några dimljus från vägen. Han talar i sömnen, han säger ditt namn och vädjar medan fåglarna i tallen småhuttrar. kvällen börjar bli kall och han drömmer sej bort, drömmer att ni dansar en sommarnatt i midsommarskrud leende. morronens dimma suddar ut väderstrecken, de nakna silhuetterna över sundet anar en färja som glittrar. Den han ska med, och den väntar, den har väntat så länge på honom där vid utloppet där fyren slickar sitt ljus över hans trötta ansikte. Bakom står husen på rad med fördragna persienner. Centrum med sitt uppgivna hårda ytliga trista neonsken blinkande, trapporna som förlorat sitt anseende, Allt det som var dömt att misslyckas, hela det programmet som en gång lovade guld och gröna skogar för så där femtio år sen vittrar så långsamt, har aldrig varit något at känna värme i. Ser tågen hur de kränger runt staden med sina framtidsdrömmar, allt belånat, ingenting originellt eller säreget, kameror, bevakning, tomhet eller påklistrad självbelåtenhet. Parken vaknar och han reser sej upp, letar efter dosen, andas lugnt och går mot närmsta toalett, försvinner in och låser om sej.