Det sveket. Han kom inte hem. Han kommer inte att komma hem. Han har flyttat ut. Barnen frågar vart pappa är, när kommer han hem och varför kommer han inte hem? Desperationen i deras röster och den kalla handen som kramar mitt hjärta allt hårdare och gör det svårt att andas. Allt känns som om någon tryckt på paus.

Leon har gråtit sig till sömns varje kväll den senaste veckan. Hans kudde är alldeles våt av tårar så jag har börjat lägga på en mjuk frottéhandduk som sakta väts ner. När han äntligen somnat drar jag försiktigt bort den och hänger den på stolsryggen för att den ska torka. Och nästa kväll kommer den vätas på nytt igen. Den oskyldiga handduken har blivit en stark symbol för hur övergivenhet känns.

Lii är för liten för att riktigt förstå men hon har gått tillbaka i sin utveckling och börjat suga på tummen och hon behöver nattblöja igen. Hon som var på god väg att bli alldeles torr kissar ofta ner sig även dagtid. "Förlåt mamma, jag glömde igen..." Hennes olyckliga uppsyn där hon står med åter blöta underkläder och byxor gör att jag tar på henne en blöja. Det gör inget hjärtat, du är knappt tre år och din pappa har lämnat dig, dina bröder och din mamma svävande i en ovisshet av gigantiska mått. Det är inte konstigt att allt krackelerar.

Och André, äldst av våra barn - eller är det numera bara mina barn far det igenom mig som en kall isvind - André har slutit sig och vägrar gå till skolan sedan ett par dagar tillbaka. Han har ont i magen och äter dåligt. Han klagar också på huvudvärk men han får ju knappt i sig något alls så det är inte konstigt. Att vara nio år och att pappa bara försvinner utan ett ord och ens mamma som inte har några vettiga svar förutom en olycklig uppsyn det är inte den bästa tillvaro man kan skapa som familj.

Eller är vi en familj längre? Ensamstående trebarnsmamma är väl snarare vad jag är. Det hade varit enklare om Magnus dött ekar det ofta i min skalle om nätterna när jag abrupt vaknar av en panikångestattack där jag knappt får luft. Jag ligger i mitten av vår stora dubbelsäng med barnen bredvid mig. Lii vägrar sova i sin säng så hon somnar hos mig varje kväll. Leon tassar in efter att ha sovit någon timme själv och André vet jag inte riktigt när han kommer. Han bara sover på Magnus' sida av sängen tätt intill Leon. Han brukar ha sin arm skyddande om lillebror och de båda är rufsiga och rosiga om sina kinder och de ser så oerhört oskyldiga ut. Hur kan Magnus klara av att vara borta från sina barn? Våra barn? Eller är de bara mina barn nu? 

Jag minns så väl kvällen för en månad sedan då Magnus gick upp till övervåningen och jag trodde han skulle gå och stoppa om barnen. Istället kom han ner efter en kvart med en reväska och en stor välfylld bag. Jag bara stirrade på honom där jag satt i soffan framför resterna av ostbrickan och vinet. Bara jag hade druckit av det röda mustiga vinet medan Magnus hade druckit isvatten. Jag hade tyckt det var lite märkligt när han höll upp handen och tackade nej till vinet jag just skulle hälla upp i hans glas. Snabbt hällde han upp vatten istället och log lite ursäktande. Det var fredag kväll och vi brukade mysa till det efter att barnen kommit i säng med ett glas vin och något gott till. Han var fåordig den kvällen och lät mig varva ner medan han tog hand om badning och nattning. Länge dröjde han sig kvar hos barnen. Jag tänkte inte på det då men nu efteråt förstår jag att det var då han tog farväl utan att vare sig barnen eller jag visste om det. 

När han så stod med sin packning och tog på sig skor och ytterkläder utan ett ord mer än ett olyckligt men avståndstagande uttryck i ansiktet kom jag mig inte för med att vare sig säga eller göra någonting mer än att bara stirra tyst på honom. Hände det här verkligen? Var det på riktigt att ens man sedan tolv år tillbaka bara packar sina tillhörigheter, tar på sig skorna, skinnjackan och går ut till bilen - den lilla sportbilen han köpte i somras - och försvinner utan att säga mer än ett lågt "Förlåt"? Där satt jag kvar i vår familjeidyll medan allt krackelerade.

Han hade lämnat ett brev efter sig som låg på min sida av sängen. Ett brev som jag först inte vågade öppna. Det tog mig resten av vinet ur flaskan för att finna modet till att med darrande händer öppna upp det vita ihopvikta arket som doftade svagt av hans rakvatten. Det korta brevets innehåll bär jag med mig varje minut av dygnet. Jag har memorerat det ord för ord.

"Kära Christine,
Jag måste bryta upp nu. Annars försvinner jag.  Sök inte efter mig. Jag hör av mig. Säg till barnen att jag älskar dem. Förlåt. Magnus"

Kära Christine

När blev jag kära och förnamn? När hände det? Tidigare var det älskade och min Chrissie - inte så här formellt som kära och förnamn...

Jag måste bryta upp nu

Måste bryta upp? Vaddå måste? Och bryta upp? Vad gör tre barn på 9, 5 och knappt 3 år när deras pappa måste bryta upp? Vart finns de i pappans sagovärld för inte lever och verkar pappa Magnus i verkligheten när han beter sig så ansvarlöst. Och maken Magnus som lovade att älska och leva i nöd och lust för tolv år sedan vart tog han vägen?

Annars försvinner jag

Försvinner? En pappa som försvinner. En make som går upp i rök. Vad är det som händer? Man gör väl inte så mot sina nära och kära? Har Magnus blivit sjuk? Har han fått ett svårt sjukdomsbesked, cancer, en hjärntumör? Varför måste han försvinna? Från sin familj? Tre barn som behöver sin pappa. En maka som behöver sin make. En hälft som behöver sin andra hälft för att vara hel. Stå enade i livet mot vad än som ska komma dem till mötes. Men han bara försvinner. En pappa mindre. En make mindre.

Sök inte efter mig

Sök inte efter mig, sök inte efter mig, sök inte efter mig... De orden har jagat mig. Dag som natt. Skulle jag avstå från att ta reda på vart Magnus tagit vägen när han själv inte ämnar berätta det för mig, för oss? Klart jag inte lydde den uppmaningen. Jag har sökt med ljus och lykta efter honom. Den förlupne mannen. Jag har ringt hans jobb, varenda vän och ovän, jag har pratat med hans föräldrar, bröder, systrar, våra grannar och alla står vi lika frågande och ovetande. Magnus har avvecklat sin medverkan som make, far, son, bror, vän, granne, arbetstagare. Han är som uppslukad av jorden. På hans jobb kunde de berätta att han slutat med omedelbar verkan. Han var försäkringsmäklare och riktigt duktig inom sitt yrke så de var mycket förvånade när han sa upp sig samma fredag som han packade och gav sig av. Han lämnade inte bara sin familj, han lämnade tydligen hela sitt liv med allt vad det innebär. Allt han lämnade efter sig - vad ska jag göra med det?

Jag hör av mig

Ja, när ska du höra av dig Magnus? När ska vi få ett livstecken från dig? När ska barnen få höra din röst, när ska vi få träffa dig igen och det viktigaste av allt när ska vi få veta att du fortfarande finns? Dina föräldrar är djupt oroliga och de tror att du drabbats av en livskris fastän du inte ens är 40 år än. Dina syskon och dina vänner säger att det här är inte du, deras bror och vän Magnus Wedhammar gör inte så här. Han lämnar inte fru och tre barn, hus och hem, arbete och alla åtaganden han har bara så där. Det finns några som tror att du är utpressad eller kidnappad. Jag tror ingenting för jag vet - du fick nog och då lämnade du allt. För det är sådan du är - under ytan. Någon perfekt Magnus finns inte. Allt var yta. 

Säg till barnen att jag älskar dem

Och ja, det är det enda jag kan göra och det är ju inte deras fel att pappa plötsligt bara försvinner och lämnar allt. Jag säger minst tio gånger varje dag, kväll och när de vaknar av mardrömmar om natten att pappa älskar dem, det är inte de som varit dumma utan pappa behöver tid för sig själv så han var tvungen att resa iväg ett tag. Hur länge ett tag är det kan jag inte definiera. Jag kan bara pränta in i barnen att deras pappa trots sitt beteende älskar dem. 

Förlåt. Magnus

Förlåt? Förlåta? Vad finns att förlåta? Att min make bara reste sig ur soffan efter att ha smuttat lite på sitt isvatten, smakat lite på fredagsmyset, dragit åt sig armen när jag smekte honom på handen, han gick upp och packade ihop sitt liv i en resväska och en bag, hur kunde tolv år få plats i så litet utrymme? Hur förlåter man någon som man lagt sitt hjärta, de senaste tolv åren hos? Som bara går ut, stänger ytterdörren och åker iväg för att inte komma tillbaka?

Det värsta är inte sveket i sig. Det värsta är ovissheten vi nu tvingas leva i. Hur ska vi kunna gå vidare? Jag kommer alltid vänta på att du ska höra av dig och jag fortsätter ringa alla jag kan komma på och sedan ringer jag sjukhusen, jag ringer ditt jobb för att höra om de har hört något ifrån dig. I förrgår ringde jag golfklubben men där kunde de bara se att du avslutat ditt medlemsskap i augusti. Det var samma månad du köpte din nya bil. Redan då visste du att du en månad senare skulle ge dig av, att du skulle avsluta ditt familjeliv som make och trebarnspappa. 

Det enda jag vet om dig nu är att du har avslutat allt som har med mig, med din familj att göra, du har tagit med dig dina kläder och de ting du tyckte dig behöva i nästa liv, du betalade räkningarna i september och du lämnade en bra slant på vårt sparkonto. Du skrev över huset på mig, på alla försäkringar hade du ordnat så att bara jag stod kvar, volvon var redan skriven på mig. Du hade avslutat dina prenumerationer på tidningar och ja som sagt, golfklubbens medlemsskap avslutades i somras.

Man kan säga att det är som att du har förberett att du ska dö och du ville underlätta för mig. Bara det att av att allt du gjort för mig har du gjort mot mig. Du har gjort mig ensamstående. Stående ensam. Igår kom brevet. Det som slutgiltigt visar att du har lämnat mig. Din skilsmässoansökan. Din adress var Poste restante vad nu det kan betyda. Att du sitter i fängelse? Att du bosatt dig utomlands? Det värsta är som sagt att jag, barnen och vi alla som stod dig nära svävar i ovisshet, i limbo. Vi vet inte vart du är, vart du finns, om du finns, vi vet bara att du inte ville vara med just oss längre.

Det gör ont men jag skriver under mitt samtycke till att du vill skiljas. Jag postar brevet samma dag. Jag vill ha det avklarat. Det är inte längre bara du som vill bort från vårt liv. Jag vill ha ut dig eller ditt spöke som dröjer sig kvar i varje vrå i huset. Hur jag än städar eller möblerar om så finns du i varje rum, i varje hörn. Du har blivit som en ande som vi inte längre pratar om så ofta. Jag försöker prata gott om dig när jag nu pratar om dig. Jag vill att våra barn ska minnas sin pappa ur ett positivt perspektiv. Jag vill inte att du ska blekna till någon som en gång var och inte längre är för dina barns pappa kommer du alltid vara oavsett var du är. Du är inte längre här men du är. 

I svarsbrevet med skilsmässoansökan stoppade jag också ner tre teckningar gjorda av barnen, de hade ritat färgglada teckningar med hjärtan och André hade skrivit hur mycket han längtar och saknar sin pappa, Leons tårar hade smetat ut hans färger och Lii hade målat olika streck som jag hade fått fylla i beskrivningar för vad det var så att pappa verkligen skulle förstå hur mycket hon saknar honom och att hon vill att han kommer tillbaka, det sista skrev jag inte för det tog emot.

Jag vet nu att jag inte vill att han kommer tillbaka för jag har sett vart han tog vägen. Han åkte inte så långt när allt kom omkring. Bara till grannkommunen. Det var av en tillfällighet jag snubblade över honom. På Facebook faktiskt. Numera kallar han sig Magnus Hammar. Wed har han tydligen tagit bort. Vid hans sida fanns en brunhårig skönhet. Rätt lik mig. Som jag såg ut för tio år sedan. Han höll armarna så ömt runt henne och hennes mage putade under klänningen. Vid deras sida fanns två småttingar som var så lika varandra att de måste vara tvillingar. Det verkar som om Magnus är på väg att bli 6-barnspappa om nu de två små barnen på bilden också är hans. De är onekligen lik både honom och våra barn så jag har en känsla av att det är så. Som det verkar har Magnus brutit upp från vår familj för att kunna leva i en ny familj i en annan stad. Han bytte familj som man byter en svettig skjorta. Bara sådär. Jag lade också ner mina vigselringar i brevet ihop med den av mig också undertecknade skilsmässoansökan plus ett litet brev:

"Kära Magnus. Tack för att du befriade oss från dina lögner. Lycka till med ditt nya liv. Vill du träffa André, Leon och Lii vet du var vi bor, på din förra adress. "

Jag vet inte när eller om Magnus kommer att höra av sig för att träffa barnen. Jag kan bara hoppas att vi inte kommer råka på varandra så jag besöker aldrig den stad Magnus flyttat till. Jag kan heller inte berätta för barnen vad deras pappa har gjort. Att han bytt ut oss mot en ny familj. Hur förklarar man sånt för hjärtan som redan brustit? Faktum är att jag förmår inte ens berätta något för någon annan i vår familj, släkt och vänskapskrets för jag skäms. Inte för egen del utan snarare för Magnus beteende. Sedan jag fick full visshet var Magnus befinner sig så har jag börjat känna en stor lättnad breda ut sig inom mig. 

Det var inte jag. Det var inte fel på mig. Det var inte därför han lämnade.

All skuld lägger jag där den hör hemma. På en snart före detta make som inte var man nog att avsluta på ett riktigt och sjyst sätt. Däremot smärtar det mig för barnens skull. Att se deras saknad och vara med om deras sorg efter en pappa som bara försvann det gör riktigt ont.

Värre är att han nu tar hand om, leker och lever med sina andra barn medan hans tre barn, våra barn får leva utan honom. Det är inte rättvist på något plan. Men vad kan jag göra? Jag är den bästa mamman plus lite till för mina barn. Jag är numera både mamma och pappa för dem. Och nu vet jag - vi är fortfarande en familj.