Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Här slutar världen gestikulerar hon






Rummet är skiftande,
från en matt blå
himmelsk ton,

till böljande
starka kontraster
och skuggor
nu i ett grått dis.
som var kväll.

Golvet är silvrigt och glittrar.
av fallet regn
Ute brann fältet,
hela fältet stod i lågor.
ända till kanten av hav.

Det blåste
virvlade och tjöt
i gluggar och vrår.
och vi somnade tätt

stan bara badar
i morronsolen
i näckrosdammar
och klängväxter
över vittrade murar
med sina döda
ledare målade på.

När snön faller
om vintern här
hörs musik
från pianon
mellan flingorna
som blir
som ett sorgflor
om deras kinder

man ser
genom snö
som yr
de vackra
människorna
i mörkret
och deras ögon

På marken
ligger tomhylsor
och slutstycken
slutgiltiga.

torr luft,
bergen runtom.
de ekar

man frågar
en människa
varför

men får inget svar,
här slutar världen
gestikulerar hon

de smala
knotiga fingrarna
var grenar
på ett ensamt träd

snöflingorna
som föll
hade blivit tårar
på hennes kind

fågeln
som satt på grenen
var ett litet barn
hon bar på i sin famn

den skulle flyga
hade hon bestämt,
högt över lågorna
långt ut i havet

medan hon lade
bladen om det
frusna ansiktet




Prosa av Lars Gullberg
Läst 379 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2016-05-11 12:59



Bookmark and Share


  Maria Zena Viklund
tycker om ditt sätt att skriva!
2016-05-20

  Inkarasilas
Det drabbar mig ibland när jag läser dina dikter, att jag hamnar där i det märkliga tillståndet som är sceniskt och vill filma, vill sätta människor i miljön, eller fota, eller måla, eller vafan som helst för att få behålla bilden av det här vackra men så sköra och för den delen, det är väl klart att världen slutar där, var annars liksom.
2016-05-11
  > Nästa text
< Föregående

Lars Gullberg