Hon ryckte till

sjukgymnasten lade handen än mjukare på axeln
hon ryckte till igen
det var som en brand och tusen nålar

hon försökte läsa hans blick; trodde han att hon överdrev?
egentligen spelade det ingen roll

hon skulle kunna släppa allt, ta några extra Efexor och släppa sinnet fritt från kroppen
vad som än skedde därefter skulle vara en befrielse

ja, hon är fången
fången i denna bur som är hennes kropp; axlarna som brinner och armarna som ibland bara tappar taget
av demonen som öppnar hennes händer när hon ibland håller i en kopp eller en kasse
han som hugger till och häller flytande magma längs ryggrad och ben då hon böjer sig ner för att torka upp

en gång var den en maskin, kroppen. En pålitlig maskin som aldrig tvekade; som tog i när det behövdes och aldrig svek hennes starka vilja

men nu… ett ok, en tyngd, som drar henne ner i en vak
och ändå: efter alla undersökningar hade läkarna inte hittat någonting avvikande

hon hade gjort hans övningar
smärtan hade ilsknat till och gått från argsint till vansinnig

”vi kommer nog inte längre idag”, sade sjukgymnasten
”om vi skall kunna fortsätta bör du kontakta till läkare för att få lämplig smärtlindring”

tillbaks till läkaren. Som skickade henne till sjukgymnasten. Vården, likt en cirkulär tågsträcka där man kliver av på olika stationer men efter ett tag kommer tillbaks där man varit förut.

”Ok”, svarade hon.
det känns bättre när hon går därifrån. Hon håller sig nog
ovan vaken ett tag till.

Håller ut
ett tag till