Människor passerar
men hon sitter kvar
gatan bär på livet
som sliter och drar
musiken från rörelsen
driver ett litet tag
heder åt den ensamme
att inte vara svag

Heder åt de utstötta
att orka ha balans
få lusten att existera
känna ro och sans
stå upprätt när stormen
piskar från öster
slippa höra villfarelser
från ondsinta röster

Cykelvägen i nattljus
i skuggors labyrinter
heder åt hjältarna
och nysådda hyacinter
barnet som slumrar
ett ristat namn i barken
bänken där i duggregn
uteliggaren i parken

Hon hade vackra tankar
om stilla, ro och frid
heder åt den förtappade
den som saknade tid
jorden ligger ännu kvar
det som himmelen gav
rosen där på bottnen
av välsignelsens grav

Moln över söndagsbarn
septemberdimman slår
kärlek med förhinder
heder åt de som förstår
naket och avskalat
läser hon sina dikter
ser människor passera
för vardagens plikter

(Copyright © ULJO)