Tomma dagar,
veckoslut över broar,

bakom staket, vidare över daggfuktigt gräs,
mossa små vattenpölar

in bland snår och så hem, äntligen,
in i port uppför trappor,

hör hur det lever och väsnas, stannar vid dörren
hämtar andan ett tag
står länge och ser plötsligt någon sitta i trappfönstret.

Hon sitter med benen upp
på väggen.
och stirrar i taket,

ögonen är svarta
och de tunna linjerna om hennes ansikte
skär vackert och försvinner i kindben.
halsen mager och hög.

i våningen ovanför kommer rök som väller ut från en dörr.
Hon ber mej gå medan jag kan.

jag förstår ingenting. jag frågar "vad menar du ?"
och vad det är som händer.

utanför faller regnet, dagen börjar gå mot kväll
och plötsligt lyfter taket och hon flyger iväg

medan lågorna åter blir lampor i varje våning
sätter jag nyckeln i låset och går in.

Jag tänker underbara dikter, henne i alla möjliga fenomen.
Hon kan va den där silvermånen
över den där sjön som lockar om natten

när man hör tolvslaget från det stora kyrktornet borta i staden.
Hon kan vara själva vinden
som sveper slagen ut över silverblank sjö.

Hon tände en eld och försvann
men nu brinner det inte längre,
bara lamporna som lyser i mitt hus.